Guldhund

Alla inlägg den 10 januari 2011

Av Ingela Karlsson - 10 januari 2011 16:45

I dag är det 9 år sedan min familj var med om den största tragiska händelse vi varit med om, jag tror jag talar för alla.


Det är inte ofta man gläntar på locket till den dagen för det är för svårt. Man får ett hårt slag i magen och man kan liksom inte klara känslan för man bryter i hop på ett så fruktansvärt sätt. Svårt att förklara känslan. Men det känns som man ska ramla i hop. Den är fruktansvärd. Känns skönt att skriva av sig smärtan på något sätt nu när det ändå är locket av.


Vi hade varit på mormors begravning.

Syrran och de åkte hem och vi till oss. Mamma följde med syrran hem. Sedan kommer samtalet.

Mammas hus brinner.

Vi kastar oss i bilen och jag kommer ännu i håg att jag var lugn för jag kunde inte drömma om den synen som skulle möta oss. Trodde inte det var så farligt.


Huset gick inte att rädda. Det brann inte dirket utan det hade kolat eller vad man ska säga, men när de öppnade dörrar  och så så tog det fart.

Sedan säger en person till mig att hundarna är kvar därinne.

Det tog ett tag innan jag kopplade att vi hade förlorat tre hundar! Ingen var min men det var mina valpar, som jag sett födas, sett växa i 8 veckor och följt dem så näära i ett år.

Mina valpar! Det var mammas och syrran och Jannes hund och en till. De var 1 år respektive 2 år. Och mammas ena katt, som vi tog hem 106 mil från Norrland

Det syntes inte dirket utifrån att huset brann. För J + S + D skulle åka upp och göra en sak.

Och när de öppnade dörren snubblade de över Deja och Bert-Ian, mammas djur, de hade legat vid dörren förmodligen och velat ut, sniffa frisk luft. Men de kom inte ut. katten hade klöst på dörren såg man. Vad hade Deja gjort för att få luft, ren luft så hon kunde andas? Fy de tankarna kan göra en totalt galen.


De fick ut dessa. Och insåg att det inget gick att göra, att de som fanns kvar därinne redan var borta. De gick inte att rädda dem för de redan var döda.

Jag kan inte föreställa mig hur det var för dem i det ögonblicket. Usch.


När vi kom dit var ambulans, polis och massa brandbilar där.

Det sprang folk överallt. De försökte ta hand om oss, vi var helt förvirrade.


Av respekt går jag inte in känslomässigt och vill heller inte utämna någon om dessa känslor, så jag talar för mig själv.

Jag grät, ringde min bästa vän,  och grät. Tanken var att denna dag skulle jag skjutsat min Lakritz, syster till de två 1 åringarna, till mamma. De var unga och hade svårt att vara ensamna så de skulle få vara tillsammans när vi var på begravningen. Men jag hann inte så hon fick vara hemma. På det sättet räddades hennes liv den dagen. Men hon togs ju ifrån mig 2 år senare.


De höll på i timmar att släcka. Jag pratade med brandmännen flera gånger att ni måste hämta ut de sista två hundarna. Hitta dem. Det var så viktigt, för att man ska få ett avslut, att få en kropp att sörja.

Jag vet inte vem eller hur som ordnade med det, men hästarna fick vara ute den där ödesdigra natten. Då vi var rädda för att att det skulle sprida sig till stallarna. Någon matade dem, vet inte vem.

Vi stod på berget, i timmar och väntade! Stod som två fån och bara väntade. Jag vet inte riktigt vart Andreas var, eller Sam. Minns inte. Man var tom.

Till slut efter många timmar kom de ut med en hund, Jörgens. De bar henne i famnen och kom med henne mot oss. Jag bara grät. Vi bar upp henne i stallet och lade henne bredvid Deja och Bertan. Hon var en trefärgad hund, men nu var hon helt svart.

Det tog timmar innan nästa kom ut. Hon var svår att hitta. Men de kom ut med henne med i famnen. De lämnade över henne, och man såg i brandmännens ögon at det var svårt för dem med. Att de sörjde med oss. De kämpade så för att få ut dem, med fara för deras egna liv var det dessutom. Då det var rasrisk uppe.


De hittade alla våra djur, de letade för att vi bad dem trots de sa de inte hittade dem. Men de gav sig inte utan de gjorde vad de kunde för oss i detta. Det är jag dem evigt tacksam för, att de tog ut våra djur hela, lågorna hade inte fått ta deras kroppar. De var sotiga men de var hela. Det var värt mycket.


Man var i ett vakum, jag kommer inte ihåg allt, eller också så stänger kroppen av för att man inte klarar.

Vi var alla i chock.

Där stod vi och stirrade på medans de skulle släcka branden. Det slog ut lågor från taket och överallt.

Där brann min mammas hem upp, alla hennes saker, hela hennes liv, hennes ena katt och hennes älskade hund som var hennes vakthund då hon är änka.

Min systers barndomshem, hennes familljs älskade hund och en hund till dessutom.

Och där brann mitt barndomshem upp. Min Mormors valpar, de var ju som mina egna även om de inte var det.

Det var en sådan tragik, ett sådant trauma. Så man är skadad för livet tror jag.


Denna händelse sitter så djupt i mig att det är en av två saker jag har mycket svårt att prata om eller glänta på locket till. För det gör så ont att jag inte vet hur man ska orka. Det är bara påårsdagen man släpper fram det tror jag för då kommer man inte undan.

Inte nog med en begravning utan detta med på samma dag.


Jag har rädsla för att ha djuren hemma. Livrädd för gammal el.

Så därför i det nya huset byts ALL el ut!

Det sägs att elen ska bytas var 50.e år i hus.

Ta vara på det alla där ute! se över er el. Det är värt varenda krona.

Jag lämnar aldrigh våra djur utan att det är en dörr öppen.


Jag tror nog vi alla kommer bära detta med oss som ett stort svart moln i ryggsäcken. Det kommer aldrig försvinna, inte ens kännas bättre med tiden. Det är nu 9 år sedan och jag kan TYVÄRR få fram den känslan på ett par sekunder, hur de var att stå där. Här läker tiden inte de sår det gav.


De värsta tankarna är när man hamnar liksom i djuren egna kroppar och man kan inte låta bli att känna hur kanske djuren kände sig, vad de tänkte, hur fort gick det, vad gjorde de för att komma ut? Paniken när de fick röken i lungorna.

De tankarna gör att man lätt kan bli galen.

Stackars stackars dem som dog på detta sätt, kvävda av röken.


Dagarna efter fick vi inte gå in i huset. Det skulle ju utredas vad som startat och så. Vatten överallt. Övervåningen var helt oskadd i flera två rum ölrutom vattnet. Det vara väldigt rökskadat, ett rum var förstört till hälften.


Man var där varje dag och bara stod och tittade försökte ta in vad som hänt.

Mamma bodde hos syrran. Alla var chockade, sorgsna, lamslagna... Fasansfulla dagar.


När vi väl fick gå in i huset var jag där många gånger.

Var vid varje plats där hundarna hade legat och Bertan. Man riktigt kände hur de hade kämpat för sina liv, att få in ren luft i lungorna. Man plågade sig själv till bristningsgräns. Fasansfullt.

 Åh dessa fina djur varför skulle de dras med i eländet? Kunde de inte bara tagit huset?


Jag glömmer det aldrig och känslan att det hände nyss är bakom hörnet hela tiden!


R.I.P våra vänner


Till alla er därute. Stäng av alla apparater, dra ur sladdar till micro och kaffebryggare. Se över er el med jämna mellanrum.


Livet är kort, för kort och ibland kortare än vad vi tror.



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se