Guldhund

Direktlänk till inlägg 10 januari 2011

Sorgens dag

Av Ingela Karlsson - 10 januari 2011 16:45

I dag är det 9 år sedan min familj var med om den största tragiska händelse vi varit med om, jag tror jag talar för alla.


Det är inte ofta man gläntar på locket till den dagen för det är för svårt. Man får ett hårt slag i magen och man kan liksom inte klara känslan för man bryter i hop på ett så fruktansvärt sätt. Svårt att förklara känslan. Men det känns som man ska ramla i hop. Den är fruktansvärd. Känns skönt att skriva av sig smärtan på något sätt nu när det ändå är locket av.


Vi hade varit på mormors begravning.

Syrran och de åkte hem och vi till oss. Mamma följde med syrran hem. Sedan kommer samtalet.

Mammas hus brinner.

Vi kastar oss i bilen och jag kommer ännu i håg att jag var lugn för jag kunde inte drömma om den synen som skulle möta oss. Trodde inte det var så farligt.


Huset gick inte att rädda. Det brann inte dirket utan det hade kolat eller vad man ska säga, men när de öppnade dörrar  och så så tog det fart.

Sedan säger en person till mig att hundarna är kvar därinne.

Det tog ett tag innan jag kopplade att vi hade förlorat tre hundar! Ingen var min men det var mina valpar, som jag sett födas, sett växa i 8 veckor och följt dem så näära i ett år.

Mina valpar! Det var mammas och syrran och Jannes hund och en till. De var 1 år respektive 2 år. Och mammas ena katt, som vi tog hem 106 mil från Norrland

Det syntes inte dirket utifrån att huset brann. För J + S + D skulle åka upp och göra en sak.

Och när de öppnade dörren snubblade de över Deja och Bert-Ian, mammas djur, de hade legat vid dörren förmodligen och velat ut, sniffa frisk luft. Men de kom inte ut. katten hade klöst på dörren såg man. Vad hade Deja gjort för att få luft, ren luft så hon kunde andas? Fy de tankarna kan göra en totalt galen.


De fick ut dessa. Och insåg att det inget gick att göra, att de som fanns kvar därinne redan var borta. De gick inte att rädda dem för de redan var döda.

Jag kan inte föreställa mig hur det var för dem i det ögonblicket. Usch.


När vi kom dit var ambulans, polis och massa brandbilar där.

Det sprang folk överallt. De försökte ta hand om oss, vi var helt förvirrade.


Av respekt går jag inte in känslomässigt och vill heller inte utämna någon om dessa känslor, så jag talar för mig själv.

Jag grät, ringde min bästa vän,  och grät. Tanken var att denna dag skulle jag skjutsat min Lakritz, syster till de två 1 åringarna, till mamma. De var unga och hade svårt att vara ensamna så de skulle få vara tillsammans när vi var på begravningen. Men jag hann inte så hon fick vara hemma. På det sättet räddades hennes liv den dagen. Men hon togs ju ifrån mig 2 år senare.


De höll på i timmar att släcka. Jag pratade med brandmännen flera gånger att ni måste hämta ut de sista två hundarna. Hitta dem. Det var så viktigt, för att man ska få ett avslut, att få en kropp att sörja.

Jag vet inte vem eller hur som ordnade med det, men hästarna fick vara ute den där ödesdigra natten. Då vi var rädda för att att det skulle sprida sig till stallarna. Någon matade dem, vet inte vem.

Vi stod på berget, i timmar och väntade! Stod som två fån och bara väntade. Jag vet inte riktigt vart Andreas var, eller Sam. Minns inte. Man var tom.

Till slut efter många timmar kom de ut med en hund, Jörgens. De bar henne i famnen och kom med henne mot oss. Jag bara grät. Vi bar upp henne i stallet och lade henne bredvid Deja och Bertan. Hon var en trefärgad hund, men nu var hon helt svart.

Det tog timmar innan nästa kom ut. Hon var svår att hitta. Men de kom ut med henne med i famnen. De lämnade över henne, och man såg i brandmännens ögon at det var svårt för dem med. Att de sörjde med oss. De kämpade så för att få ut dem, med fara för deras egna liv var det dessutom. Då det var rasrisk uppe.


De hittade alla våra djur, de letade för att vi bad dem trots de sa de inte hittade dem. Men de gav sig inte utan de gjorde vad de kunde för oss i detta. Det är jag dem evigt tacksam för, att de tog ut våra djur hela, lågorna hade inte fått ta deras kroppar. De var sotiga men de var hela. Det var värt mycket.


Man var i ett vakum, jag kommer inte ihåg allt, eller också så stänger kroppen av för att man inte klarar.

Vi var alla i chock.

Där stod vi och stirrade på medans de skulle släcka branden. Det slog ut lågor från taket och överallt.

Där brann min mammas hem upp, alla hennes saker, hela hennes liv, hennes ena katt och hennes älskade hund som var hennes vakthund då hon är änka.

Min systers barndomshem, hennes familljs älskade hund och en hund till dessutom.

Och där brann mitt barndomshem upp. Min Mormors valpar, de var ju som mina egna även om de inte var det.

Det var en sådan tragik, ett sådant trauma. Så man är skadad för livet tror jag.


Denna händelse sitter så djupt i mig att det är en av två saker jag har mycket svårt att prata om eller glänta på locket till. För det gör så ont att jag inte vet hur man ska orka. Det är bara påårsdagen man släpper fram det tror jag för då kommer man inte undan.

Inte nog med en begravning utan detta med på samma dag.


Jag har rädsla för att ha djuren hemma. Livrädd för gammal el.

Så därför i det nya huset byts ALL el ut!

Det sägs att elen ska bytas var 50.e år i hus.

Ta vara på det alla där ute! se över er el. Det är värt varenda krona.

Jag lämnar aldrigh våra djur utan att det är en dörr öppen.


Jag tror nog vi alla kommer bära detta med oss som ett stort svart moln i ryggsäcken. Det kommer aldrig försvinna, inte ens kännas bättre med tiden. Det är nu 9 år sedan och jag kan TYVÄRR få fram den känslan på ett par sekunder, hur de var att stå där. Här läker tiden inte de sår det gav.


De värsta tankarna är när man hamnar liksom i djuren egna kroppar och man kan inte låta bli att känna hur kanske djuren kände sig, vad de tänkte, hur fort gick det, vad gjorde de för att komma ut? Paniken när de fick röken i lungorna.

De tankarna gör att man lätt kan bli galen.

Stackars stackars dem som dog på detta sätt, kvävda av röken.


Dagarna efter fick vi inte gå in i huset. Det skulle ju utredas vad som startat och så. Vatten överallt. Övervåningen var helt oskadd i flera två rum ölrutom vattnet. Det vara väldigt rökskadat, ett rum var förstört till hälften.


Man var där varje dag och bara stod och tittade försökte ta in vad som hänt.

Mamma bodde hos syrran. Alla var chockade, sorgsna, lamslagna... Fasansfulla dagar.


När vi väl fick gå in i huset var jag där många gånger.

Var vid varje plats där hundarna hade legat och Bertan. Man riktigt kände hur de hade kämpat för sina liv, att få in ren luft i lungorna. Man plågade sig själv till bristningsgräns. Fasansfullt.

 Åh dessa fina djur varför skulle de dras med i eländet? Kunde de inte bara tagit huset?


Jag glömmer det aldrig och känslan att det hände nyss är bakom hörnet hela tiden!


R.I.P våra vänner


Till alla er därute. Stäng av alla apparater, dra ur sladdar till micro och kaffebryggare. Se över er el med jämna mellanrum.


Livet är kort, för kort och ibland kortare än vad vi tror.



 
 
Veronica

Veronica

12 januari 2011 19:05

Fy vilken mardröm :((((( Det hoppas jag att jag ALDRIG ska behöva uppleva.
Stora kramen!!!!!

http://www.cockergrabbarna.se

 
Carina och Atena

Carina och Atena

12 januari 2011 19:21

Vilken mardröm, blir tårögd bara jag läser om det. Måste ha varit fruktansvärt. Bamsekram

http://www.atena-lindy.blogspot.com

 
Anette

Anette

12 januari 2011 19:48

Ryser över hela kroppen att läsa om detta. Har själv fobi för eld P.g.a en eldsvåda i en ladugård som var granne till vårt hus, där jag bodde som liten.. Vilket oerhört trauma ni fick gå igenom denna dag. Bra att du ändå kan skriva av dig om det och delge andra, Man får en tankeställare med sina elgrejer. Tänker på er alla. Varm kram

http://www.ammolis.se

 
Ingen bild

Emma Shippo Tim

12 januari 2011 20:03

Fy vad hemskt, detta är min mardröm också, hoppas hoppas att m,an aldrig behöver uppleva det, fällde en tår när man läste om erat öde:( Massa kramar från oss

 
Emma och Disa

Emma och Disa

12 januari 2011 20:05

Usch, sådant är verkligen hemskt. Jag kan inte åka hemifrån utan att tänka - "hoppas allt går bra idag" - på ett sätt är det ju bra dock, då är man ju mer noggrann med att kolla och stänga av etc. En av mina närmaste vänners hus brann ner - de var i det. De hann ut men kunde inte få ut sin hund och sina katter. Alla var otroligt ledsna - är än idag. Men insatsledare på plats sa att den typen av förgiftning - koloxidförgiftning - är en av de farligaste fast ändå mjukaste. Du märker inte att du kvävs - syret blir bara mindre och mindre och så somnar du. Hemskt, men ändå en tröst i allt elände - att veta att de inte kände något av elden och paniken utan hann somna in innan. Tycker jag.

http://skogsvallarensquickstep.blogg.se

 
lena,millie,ebba

lena,millie,ebba

12 januari 2011 20:25

Visste inte ....... Stor Kram !!!!!

http://www.goldentjejenmillie.se

 
Ingen bild

Lotta o Zebban

12 januari 2011 21:42

fy så tragiskt...stoooor kram

 
Yvonne & Ziggy

Yvonne & Ziggy

13 januari 2011 07:54

Fy så hemskt.Tänker på er och
känner med er.
Kram

http://ziggy.bloggplatsen.se

 
Ingen bild

Jag själv

13 januari 2011 12:27

Tack alla för stödet och fina ord.
Livet går vidare på något lustigt vis efter en sådan förlust.
Kram till er alla

 
Ingen bild

Lotta Östlund

14 januari 2011 12:20

Fy vilken mardröm. En fasa man hoppas aldrig ska drabba en. Tänker varje gång jag åker hemifrån utan hundarna, jag har väl stängt av allt. Kram!!

 
Louise

Louise

17 januari 2011 23:58

Vilken mardröm, så hemskt. En evig tanke till dig, dina anhöriga och djuren.
Kram

http://louisek.webblogg.se

 
Quila o Ronja

Quila o Ronja

10 januari 2014 20:20

Orden har helt tagit slut.....finns ju inga ord i världen, som känns rätt, efter att ha fått ta del av denna hemska tragedi.
Tårarna rinner över.....går inte att på något vis föreställa sig, en mardröm som denna.
Susanne

http://quilaoronja.bloggplatsen.se

Ingela Karlsson

10 januari 2014 21:04

En mardröm som denna förändrar ens syn på mycket! Lev i nuet och var rädda om varandra.
Kram

 
Ingen bild

Anne-len

10 januari 2014 20:24

Åh älskade vännen :/
vi har oxå haft en brand i våran familj och jag förstår dina känslor för man kan aldrig glömma..
ta väl hand om dej
bamsekram från mej

Ingela Karlsson

10 januari 2014 21:03

Och jag lider med dig. Det är fasansfullt. Ångestfyllt Vidrigt. Finner inte liksom ord att sätta.
Kram

 
Terese

Terese

10 januari 2014 20:37

Fick ont i både mage och hjärta när jag läste detta. Fy vad hemskt! Man blir ju alldeles tom på ord och vill ge dig en kram. <3

http://bouvierbaby.se

Ingela Karlsson

10 januari 2014 21:01

Tack! Kram

 
adelia

adelia

10 januari 2014 20:49

Min fina vän..Tårar i mina ögon med.oh så tagiskt att läsa allt detta.Man kan inte sätta sig in i den situationen riktigt men förstår ändå att du har svårt att prata än i dag o detta.Så hemskt med djuren..huset är ju en bagatell i detta läge men djuren......och så fick du ju uppleva en annans persons tragiska brand för ett tag sen som gjirde säkert att allt kom upp till ytan igen:(((
Tänkte på din hund tur att du inte hann lämna henne i huset som brann...Vilken sorg för er..stor kram

http://www.nogg/kungsvikstorpsbianca

Ingela Karlsson

10 januari 2014 21:02

Ja det rörde upp till ytan. Det ligger alltid där. Lukten av en viss typ av rök tex kan förstöra en dag. Kram

 
Johanna Karlsson Svensc

Johanna Karlsson Svensc

10 januari 2014 20:57

Men stakare, vilken fruktansvärd upplevelse. Gråter nästan när ja läser. Hoppad ja man slipper uppleva.
Kram

http://Johannamirahappy.wordpress.com

Ingela Karlsson

10 januari 2014 21:00

Tack för din omtanke. Det var en fruktansvärd händele. Man blir inte samma människa man var innan!
Kram

 
Heléne & Grabbarna

Heléne & Grabbarna

10 januari 2014 21:22

Ett fruktansvärt trauma. Så grymt... Ingen borde behöva uppleva något sådant. Varm kram vännen min. <3

http://www.high5hundkurser.se

Ingela Karlsson

10 januari 2014 21:24

Ja verkligen. Tack Kram

 
Sofia

Sofia

10 januari 2014 21:49

Styrkekramar.
Det är nog varje människas mardröm. Att någon omkommer i en brand. Går inte att föreställa sig det traumat som kommer efteråt.

http://www.echosierra.se

Ingela Karlsson

10 januari 2014 22:40

Tack. Nej det är svårt jag tror man måste uppleva vissa saker för att kunna ta in det fullt. Vilket är tur det. För detta önskar man inte någon. Kram

 
lisa

lisa

10 januari 2014 22:33

åh fy, det värker i hela mitt inre av att läsa detta! Det måste onekligen vara en djurägares värsta mardröm. Fy fan. Vilket otroligt jobbigt trauma, förstår att det känns jobbigt att glänta på detta lock. Väldigt starkt av dig att dela med dig. Styrkekramar till dig o dina !

http://www.redcanine.weebly.com/blogg.html

Ingela Karlsson

10 januari 2014 22:41

Ja ett trauma är det, fortfarande. Att dela med sig är att lätta på sin sorg ngt gram. Och kanske kan det hjälpa ngn att se över sin el. Kan det rädda en individ under tusen år är det värt det. Kram

 
Ingen bild

Syrran

10 januari 2014 22:37

Jag fixar inte gå in i det direkt. Dock vill jag säga att den förgiftning brandmännen talade om även till oss, stämmer inte. Den var inte mjuk å snäll. Det var så många bevis på att hundarna å katten inte bara somnade, de gjorde saker de aldrig skulle gjort innan. En detalj som kanske är liten, men jag köper inte det. Gillar inte osanningen.

Ingela Karlsson

10 januari 2014 22:42

Jag har läst mitt blogginlägg igen. Men det river upp. Tungt. Smärtsamt. Och stackars mamma dessutom. Usch vilken skitdag. Kram

 
Carina

Carina

10 januari 2014 23:39

Sitter här alldeles tårögd....
Usch , man kan aldrig veta vad som ska hända.
Kram <3

http://babysocks.zoomin.se

Ingela Karlsson

11 januari 2014 00:04

Tck Nej livet spelar en spratt ibland. Man prövas hårt. Kram

 
Ingen bild

Carro

11 januari 2014 02:41

Usch så hemskt! Ingen borde få uppleva den känsla och sorg ni gjort! Tårara rullar ner för min kinder när jag läser detta! Kram

 
Ingen bild

johanna

11 januari 2014 12:31

tårögd av att läsa detta hemskt.

 
Ingen bild

IngMarie/

11 januari 2014 14:48

Usch ...att vara med om något dylikt! Går ej bevara ögonen torra efter denna läsning. Älskade vänner...både fyrbenta och tvåbenta...lider med er alla.... När jag åker hemifrån känner jag ofta denna oro, framförallt vintertid då vi eldar mycket..orolig för brand om djuren är ensamma hemma. Känns alltid jobbigt att lämna dem! Skulle vilja ha dem med mig jämt! Händer något när huset står tomt...oroar mig inte ett dugg...bara materiella ting men...om djuren skulle vara hemma...hemska tanke! Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ingela Karlsson - 26 januari 2015 23:02

För er som missat det har jag en ny hemsida och en ny blogg!   Ni hittar mig på: www.ostanvindens.wordpress.com   Välkomna dit! ...

Av Ingela Karlsson - 9 augusti 2014 13:30

I går var det Kanalettans första tillfälle!   Det gick riktigt bra i alla fall och duktia ekipage!   Tack alla inblandade som hjälpte till!   Segra tar en fluga!     I måndags när jag tränade Segra gick det inte bra! Dessa geting...

Av Ingela Karlsson - 5 augusti 2014 14:45

Nu är helgens läger avslutat!   Vi har haft Frida Wallén här i tre dagar som drillat oss i lydnad. Både lydnad, brukslydnad och BSL lydnad!     Hon har dessutom brutit foten så det var osäkert om hon skulle komma då det var så tätt inpå!...

Av Ingela Karlsson - 30 juli 2014 20:15

Ja nu är det länge sedan igen! Önskar jag hade mer tid att blogga. För jag gillar att kunna titta tillbaka.   Mycket har hänt sedan sist. Eller inte.  SM gik av stapeln och det var en lång resa. 70 mil enkel. Men Andreas var med upp och farmo...

Av Ingela Karlsson - 8 juni 2014 13:15

Har under våren gjort fyra starter med Viska! Hon har skött sig riktigt bra! Hon är inte i toppform. Hon är tung i kroppen. Det märks i fartmomenten. I april kändes det inte utan sedan.   Undrar om det är så det visar sig saknaden efter Nike? F...

Skapa flashcards