Usch.I dag hade vi en svår lamning som både jag och Andreas fick arbeta med. Mest Andreas då jag har är för blödig och inte till stor hjälp. Jag tar hellre hand om dem när de är ute...

Denna gång gick det inte vägen. Lammet kom ut till slut som var bakvönt och fel åt alla håll,och var i stort sett dött. Vi masserade det och försökte blåsa liv i det, men det gick inte. vi lyckades inte rädda det trots att det andades så svagt så svagt när det kom ut. Vi kämpade ett bra tag innan Andreas sa att det är borta. Jag har svårare att acceptera det så jag ville fortsätta trots att jag vet att vi inte kunde göra mer... Tur jag har honom. Mamman hann inte uppfatta det hela då hon var helt slut, så hon bara låg.

Helt plötsligt så kommer hennes andra lamm, utan en värk.... Så vi drog fram det till henne och tog undan det döda.

Det är så fruktansvärt sorgligt att mista ett lamm. Det gör mig så ont. Och för mammans skull som burit sitt lamm i nästan 5 månader och för att sedan förlora det. Det är tufft, och det sitter i min själ och mina tankar. Det är inte bra att vara för blödig när man jobbar med det här.

I alla fall så for jag inte till Söderköping för att handla på apoteket. Skulle ha ut lite av varje. Eve skulle träna med Viska så jag körde dem till klubben.

Var på Klosterkvarn och hämtade mineraler och lite annat till djuren.

I dag har jag även känt att det vore helt underbart att kunna ha en anställd ibland. Kunna ringa in någon när man är så slut, eller när man måste göra andra saker. Det skulle underlätta så mycket. Men det går ju inte så är det ju bara.

Men denna lamning har varit tung. Carro har tagit några nätter under dessa 4 veckor. Men det är tungt, för nätterna är det värsta, att aldrig få sova. Riktigt så upplevde jag det inte förra året.

Men jag ska inte klaga för det är helt underbart att få leva detta liv, få uppleva det. Men visst har man tankar om det ena och det andra.

Om ett par veckor är det klart. Men lammvak i 2 veckor till är det nog i alla fall!

Och det finns ju en gräns för allt.