I dag har lyckan varit total!

Fick ett meddelande på FB att de sett en liknande katt som vår Gulleben på rakan vid grinden. För oss lokalt boende visste exakt var det var. Jag drog på mig Andreas foppisar, blp, strl 44 och så åkte vi båda två. Jag for ut ur bilen och ropade. Ett jur svarade konstant och ihärdigt.

Jag ryter i att Andreas ska vara tyst... tilläggas ska att han stod vid bilen och inte sa ett ord...

Är det Gulleben frågar jag? Nej s´blir svaret... och det lät konstigt.

Fortsatte att ropa och vi pratade om vad det kunde vara för något. Då säger Andreas: Titta där på andra sidan gärdet är han!!!

Jag stirrar. Och mycket riktigt där är en katt. Fast det ser ut som den har mer vitt i trynet än vår Gulleben,

Jag ropar och ropar. Katten går sakta mot mig. Jag lyckas halka ned med Andreas hjälp för en liten slänt och ut på gärdet i strl 44....

Efter ett tag vänder katten och går upp mot skogen, fast vänder sig och vill gå mot mig men vågar inte riktigt, mjauande..

Jag får tårar i ögonen och inser att han kanske inte kommer fram så vi får se om det är han.

Jag ropar och gal efter han. Då ser jag hur han sätter sig, sträcker på sig, tittar mot oss med lång hals. Nae säger jag till Andreas, det är inte han väl, har han inte för mycket vitt? Vi blir så tveksamma.

Men jag fortsätter att ropa på honom och då händer det! Han kommer i trav mot mig, jamandes.

Jag förstår det är han, ropar det till Andreas som står kvar vid lilla grusvägen.

Jag känner hur tårarna bärjar rinna på mig av glädje och rädsla. När jag ropar får jag anstränga mig att inte gråta så jag låter som vanligt.

När han kommer fram till mig sträcker jag ned handen och bara han ser handen ställer han sig på bakbenen upp mot handen och stryker sig.

Oh vad jag grät av lättnad och glädje. 

Jag tog upp honom och han började direkt spinna och trampa som han gör. Jag höll honom hårt intill mig så han inte skulle sticka om han blev rädd.

Andreas får dra upp mig medans jag håller me båda händerna om honom. In i bilen. 

Ni kan inte ana vad jag kände den stunden.

Jag tror Andreas var lika lycklig som jag. Han är ju vår lilla bebis. Bara för att han inte hade någon mamma som liten så har man ju styr lite extra med honom.

Så nu är han hemma. Han är fin, tappat litelite i vikt, vilket är klädsamt för honom. Fin i pälsen. Så han har haft det bra med mat. Vilken lättnad!

TACK alla ni som stöttat oss och hjälpt oss att leta efter denna katt.

Ett extra tack till Tina Willén och Heléne Andersson, våra grannar som samarbetade så vi fick tillbaka honom!

Efter denna gläjdechock var det kurs. Det gick bra och jag var på ett extra gott humör!

Nu får Gulleben inte gå ut på ett bra tag!