Guldhund

Alla inlägg den 4 april 2012

Av Ingela Karlsson - 4 april 2012 07:24

Stort grattis till min finaste Guldhund, min Nike som i dag fyller 8 år!



     


Denna hund kom in som en frisk fläkt, eller kanske man skriva mer som en storm i mitt liv!


Jag hade förlorat min finaste Lakritz efter en vet miss på Smådjurskliniken. Hon dog på grund av det. Det var hårt och det var svårt. Det sitter i än i dag. Jag pratar aldrig om henne eller om hennes öde. Det går inte.


Jag började i alla fall titta efter en valp, schäfer. Efter 4 år sedan min förra, Mia. Henne sörjde jag så hårt att det tog 4 år innan jag ens kunde tänka rasen schäfer, innan jag ens kunde titta på en och säga den var fin. Innan var det fel på alla.



Men nu var det dags. Jag letade Tabo blod. Visste prcis vad jag ville ha och inte ville ha. Trodde jag. Jag hittade alla tikar han parat runt då. Men det slutade med att jag kolla de efter en Frasse dotter. Redan där borde jag förtstått! Haha

De sa att han gav inte så stora tikar trots Tabos storlek.

Jag ville ha en lite mindre tik, förig, enkel och arbetsvillig. Jag fick i alla fall en arbetsvillig!

Jag fick en enormt stor tik, förig ja till viss del, enkel? NEJ! Arbetsvillig. Ja där fick jag så jag teg.



Uppf var väl inte den bästa de bodde tajt, fick inte komma utanför rummet, var inte hanterade, inget sociala. De tittade inte ens på oss när vi kom utan sprang förbi oss!

Men jag kände jag klarar den biten. Jag kommer kunna knyta henne till mig. Och det gick bra, hon hra ju varit mattes hund hela tiden. Min ständiga skugga och trogna följeslagare.

Hem åkte jag med den värsta. Syrran tyckte jag skulle ta den andra tiken. Hon bet inte som en skyddshund. Hon var lugnare. Vad nu det betydde kan jag tänka nu efteråt med facit i hand! hihi

Vi satt i valprummet och Nike flög på syrrans arm som en stolle och högg och släppte inte! Haha fullbett på den där lilla...


     


Men jag ville ha henne. Kan ni klandra mig med facit i hand?

Hon glänste i mina ögon, hon hade ngt mer som den andra inte hade. Hon gav sig inte, hur vi än gjorde så var hon tillbaka och var helt galen. Den ska jag ha! Men sen velade jag.

1 v senare hämtade jag henne. Jag hade inte fullt bestämt mig. Jag hade första tjing att välja då jag skulle arbeta med henne. Det skulle inte den andra..... hjälp.

Jag bestämde mig när jag kom upp till Täby. Henne skulle jag ha!



Hon följde med hem. Levde apa i bilen, slukade ett halvt grisöra på 15 min sedan fick jag ta bort det.... levde apa i bilen igen tills syrran sa åt mig att ge henne mat. Mat fick hon och hon somnade! phu... jag borde redan där ha anat. Mina valpar brukar knapra på ett öra på hemgång, men de brukar inte ha gnagat lite mer än i en kant.

Men det här var Nike! Här gick allt undan.


Åren som gått med henne har varit så härliga. Hon har drivit mig till vansinne så många ggr, så galen att jag undrat hur jag kunde välja henne den där galningen. Hon har verkligen drivit mig till avgrundens kant måååånga ggr.

Men som jag älskar henne, hur kan man älska en hund så mycket? Fast tittar man på bilderna förstår jag nog.


        


Hon har ådragit sig mycket skador genom sitt temperament. Fört dundrade hon in i ett träd, sedan skar hon sig på en tomte så tån och allt som nu kan finnas där inne gick av, blod i hela rummet, golv som tak!

Hon är op i lederna efter div smällar i träd, vallgravar. Hon fick strul med hormonerna och kastrerades. Ja vad hände då då? Jo hon fick ett Nikeutbrott och tarmarna ramlade ut hemma. In en söndag kväll 2 dgr efter kastrering på Kristers födesledag och op igen. In med allt igen! Herregud!

Hon har nu på ålderns höst tagit bort lite knölar, som visade sig vara ofarliga! Hon har knappt inga tänder kvar. Tror det kan vara en kombo av dåliga tandkvalité och hennes galna liv med tuggande på bollar, pinnar, det finns ju liksom ingen måtta på allt det där. Skurit sig ngr ggr i tarmpdynorna.



Om jag bortser från alla skador som hon fått från yttre världen, så har hon varit en väldigt frisk hund. Haha det där lät kul! Inga urinvgsinfektioner, inga fel med öronen, inte med ögonen. Vi har aldrig sökt för vanlig åkomma, utan när vi sökte vård är det rejäla saker med fröken. Skrivet med ironi!



Vi har tävlat lydnaden med blandade framgångar. Klass 1 och 2 gick i rasande fart med höga poäng. Och dessutom vara en schäfer. Fick många fina ord när vi var ute. Men hon blev värr och värr gasad, svårare att hålla i och herregud ja ni vet hur hon är.

Trean trodde jag vi aldrig skulle komman ur! Men vi gjorde det.


Vi gjorde en del riktig fina elit program, men oftast en 0 ngn stans. Och så ljuden.

Sista starten gjorde vi i okt eller nov 2009, jag hade på känn det var hennes sista tävlingar. Ryggen hade ju krånglat lite under hösten. Men vi stod för championatet den gången.

Vi startade i Västervik, för Ulf. Vi gjorde en runda som känslomässigt var så underbar att jag grät när jag gick av plan. Jag var säker på att vi inte klarat vårt sista förstapris. Men hon var bara så där fin och underbar som bara hon kan vara, vi är ett hon och jag, det finns inget annat!

Jag belönade henne med tårarna rinnandes och kramade henne, mot hennes vilja förstås!



Carro ropar det gick Ingela! Vi fick dryga 274 p om jag inte minns fel, och vi fick vårt Lydnadschampionat!


Oh vad glad jag blev. Vår tävlingsresa slutade där. Vi slutade på topp! Jag avanmälde de sista två tävlingarna.

Hon blev pensionerad!


Det finns säkert personer som har starka åsikter om att hon inte haft ett värdig liv med sina operationer, och sitt nuvarande liv. De tror att en hund som arbetat måste arbeta för att må bra, att den inte klarar pensionärslivet.

Ska man då avliva alla hundar om de inte klarar det? Då är det många som inte får uppleva sin hunds ålderdom!

Men kunskapen skiljer sig där tror jag. En hund lever i nuet, det är människans hjärta som styr. En pensionerad hund kan jobba med, fast det inte sliter på kroppen så hårt. Jag anser att dessa bara vill ta en lätt väg, ha en ursäkt för att det är okej att avliva eller sälja elle ge bort. Man får anpassa sig efter hunden, och jag tror det är där folket sviker sin hund. 


Det har krävts mycket planering, tid, rehab, att lägga om sitt liv lite, anpassa sig för henne. Men för mig är det ingen uppoffring, det är ej självklarhet att få ge henne det. Med tanke på allt jag fått av henne.

Hade jag inte gjort det jag gjort för henne skulle hon avlivats 2007, 3 år gammal. I dag är hon 8!


              



Jag skulle aldrig kunna göra mig av med henne av egoistiska skäl. Medans andra tycker det är just det. Men jag vänder på det, det är av egoistiska skäl som de gör tvärtom.

Visst har hon problem som gjorde jag var tvungen pensionera henne alldeles för tidigt. Men att placera om, avliva eller sälja? Nej det finns inte på kartan. Jag älskar henne för mycket för att hon ska bli en slit och släng vara. Jag har inga tankar om att göra det lätt för mig. Jag har fått så mycket kärlek och lojalitet av denna hund. Att jag är skyldig att göra allt jag kan för henne, och jag gör det med hjärta och glädje.



Och här är vi nu! 8 år gammal. Förra året i maj trodde jag att det var dags. Jag trodde aldrig hon skulle klara vintern. Men hon klarade det.

L7S1 är ingen kul åkomma. Hon har ganska gravt av det hela. Men hon kan gå sina promenader, jobba med mig med problemhundarna, spåra lite, uppletande lite lydnad m.m

Men vi kan inte gå 1,5 timma i skogen längre, vi kan inte träna hopp eller lydnad 1 timma. Inte 45 uppletanden.

Men då får jag anpassa mig så det fungerar för henne.


Och det gör det! De andra hundarna får sitt och Nike får sitt. 



Hon är flockens Matriark. 

Och väääldigt många hundar älskar henne!! Med skräckblandad förtjusning! 

Hon är deras idol! Haha de tycker nog hon är häftig med sina strån, och barr och bollar!

Och jag tror de har rätt, hon är häftig!



Men så snäll så snäll. Hon har alldeles för mycket tålamod med ungundar! Men det är just det hon är. Vänligheten själv!


Bilderna i dagens blogg det är verkligen talande bilder, det här är Nike! Eller vad säger ni?



Denna hund har berikat mitt liv så mycket mer än jag kan sätta ord på. Jag tror hon har berört väldigt många människor med sitt sätt, sina spel, sina strå lekar, barrlekar, bolllekar, sin ihärdighet, sin blick, sin livsglädje, ja det finns så mycket att säga om henne.


För är det ngt denna hund står för så är det livsglädje! 


   


Hon är den som alltid är med mig, alltid står bakom mig. Vaktar mig om jag blir rädd, följer mig då jag är rädd. Hon ligger alltid vid mina fötter, precis som i skrivande stund. Hon finns alltid inom ett par meter runt om mig, jag vet det, jag behöver inte ens titta. Jag litar på henne fullt. Hon sviker mig aldrig.

Men det finns en rädsla hon inte kan lindra, det är rädslan att förlora henne. Med tanke på hur jag blev i somras när hon blev dålig, törs jag inte tänka på hur det ska bli, på allvar menar jag det. Bara vid tanken så får jag ångest, riktig ångest. Men dagen kommer det vet man ju. Men jag är faktiskt totalt livrädd för den dagen och dagen efter. Överlever jag? Jag hoppas den dagen att jag har ett nät att falla i. Usch tårarna rinner när jag skriver det. Men jag tänker ofta på det, varje dag. Och det gör mig stressad att hon blir 8. 

Jag har alltid sagt att hon blir inte en gammal hund, jag får bli glad om hon fyller 8. Och det har hon nu gjort.


Grattis min älskade hund! Jag hoppas vi får mycket mer tid tillsammans!

Du har nu förgyllt mitt liv, vår familj, med 8 år av galenskap! 

Du vet vad du betyder för mig! DU är den bästa, helt outstanding!















               

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se