I dag började dagen helt ok. Regn för visso, men vad gör det? 

Skulle träffa Heléne för att valla kl 9:30. Jag var där tidigt för att göra allt med djuren. Hade många lamningar i natt som gjorde att det var en tuff natt då jag inte kan sova mellan passen.

För ett par dagar sedan lammade en tacka, Gullan var då med och styrde och skulle stjäla. Sedan lammade nästa. Gullan var med då med och skulle stjäla. Jag fick en dålig känsla när jag var hos henne. Sa det redan då till Andreas.

Sedan sa jag igen för 2-3 dagar sedan. Det är ngt som inte stämmer med Gullan. Kan inte säga vad det är men det är ngt. Denna förbannade intuition! Hon betedde sig som om lamningen närmade sig. Med facit i hand så dog hennes lamm troligen då.

Vi tar ut vet. Jag och Heléne tog ut djuren och började valla medans vi väntade. Då kom Karin och åkt förbi.

Det tog inte lång tid innan vet bilen åkte förbi oss på gärdet igen.

Jag säger till Heléne, det där är inte positivt. Det har gått för fort för att det ska vara bra nyheter.

Och mycket riktigt. Sorgligt samtal. 

Gullan somnade in med 3 ofödda döda lamm i magen. Brusten livmoder trodde Karin. Hon kände att alla lamm var döda, de var stora och välväxta lamm. Ett fick de ut. 

Tårarna rann på mig, precis som nu. Ett liv har slocknat, nej 4 liv. Och det är mitt fel.

Lammen hade varit döda ett par dagar säger hon. Det var ungefär i den vevan jag sa det är ngt som inte stämmer. Jag hade rätt, igen. Jag brukar tyvärr ha rätt med det jag känner bland djuren. Men jag visste inte vad jag skulle ta på, det var ju bara en känsla!! Jävla skit.

Vi satt efter vallningen i ladugården och diskuterade.

Vet hade sagt det var ganska vanligt. Andreas berättade vi aldrig förut förlorat en tacka i samband med lamning. Vi började med får 2004. Det tyckte hon var väldigt konstigt. Inte för oss. För oss är det så konstigt att ha råkat ut för detta! Vi har tydligen varit förskonade.

Vi diskuterar vad vi kunde gjort annorlunda för att kunna rädda henne. Andreas sa att Karin menad att vi inte kunde gjort ngt.  Det bara blir så. Har de inga värkar så märker man det inte.

Men det sattes ord på det jag tänkte:

Om du hade ringt den dagen kanske det hade gått att rädda henne.

Det sades inte på ngt sätt av elakhet. Men det träffade rakt in i hjärtat. Rakt in.

För det är precis det jag känner. Om jag hade ringt då hade vi kunnat rädda henne? Troligen.

Alltså är det mitt fel att hon somnade in med sina tre lamm i magen. Om jag hade agerat annorlunda, tagit fasta på min känsla, analyserat den hade det kanske gått att rädda henne! Ni kan bara gissa hur det känns att ha den känslan. Förintande.

Ett liv, nej 4 liv har slocknat på grund av mig. Det känns inte så där bra just nu.

Det är jättetrist att förlora lammen. Men vår tacka, det är hemskt. Känslomässigt hemskt! Jag kan i värsta fall leva med döda lamm, men inte våra fina tackor.

Men nu ska man leva med att man är den skyldiga. Det sliter i mig. Känns som man ska gå sönder när jag tillåter mig tänka de orden.

2009 förlorade Gullan sitt lamm efter ett par veckor. Hon hade bara ett. Hon sörjde detta lamm så hårt. Jag grät när jag såg henne. Hon stod över sitt lamm i ladugården och pratade med det. Men det vaknade inte. Jag kände en sådan stor enorm sorg för hennes skull. Jag klarade inte att ta bort det. Utan Conny fick ta bort det när hon lämnat det, och det tog lång tid. Hjärtskärande att se. Hon kämpade så, till ingen nytta.

2010 fick Gullan 2 lamm. Då förlorade LillKicki sitt enda lamm. Men Gullan adopterade bort ett till henne. 

Gullan var en fantastisk tacka som bara ska finnas där, trots sin skygghet. Men nu gör hon inte det.

Det är en sådan här dag jag funderar på om man ska hålla på med det här. Eller om man ska lägga ned?

Om ett par dagar känner jag nog annolrunda igen, men i dag känns det som jag ska sluta nu!

Vi tycker att vi gör allt för dem, har koll dygnet runt varannan timma under den här hektiska lamningen. Men det räcker ju inte uppenbarligen.  

För många av er som läser kanske det låter banalt, vaddå det är ju en tacka, ett får! Är väl inget att bryta i hop för, sådant händer!

Men det är så mycket mer för mig, för oss. Jag har följt dem sedan de föddes. Jag känner igen deras ansikten och deras personligheter, vi har namn på alla, jag kan alla deras nummer. För mig är det inte bara ett avelsdjur, utan för mig är det en alldeles egen individ som jag verligen tycker om. Jag kan deras stam, vem som är hennes lamm, vem hon är betäckt med år för år. Det har jag i huvudet. Trot eller ej...

Fåren för oss är inte bara får, det är vår livsstil, våra djur som vi är stolta över! 

Stackars underbara fina Gullan vilka plågor du ska ha haft!

Tack för de fina lamm vi fått av dig. Och förlåt. Det räcker inte men det är det enda jag kan säga!

Förlåt att jag inte såg.

Mina tårar rinner för henne. Känner mig tom och maktlös.

R.I.P Gullan och dina ofödda lamm