Dagen började så bra. Kaffe, planer för dagen med kära syster, träffa vårt fadderbarn som kommer från Lettland till Sverige. 

Gårdagen under promenaden var hon lite slöare än vanligt inte fullt så sprallg som hon varit en tid. Ville inte ligga under täcket i natt när Andreas lyfte på det och bad henne skutta upp.

I morse var hon itne helt ok. Men åt glatt, gick ut med tvekan, men så är det alltid!!! Jag tyckte hon verkade ha lite vätska i buken, men det har hon när hon druckit mycket,  vilket hon gör ofta. Men vi hade koll på henne och sa att hon var inte som hon skulle.

Redan i går tyckte jag hon var ngt ljusare i munnen. Men det var heller inget konstigt då det går upp och ned med det efter operationen.

I dag var hon lite ljus så hon fick lite extra blodpudding vilket hon slukade! Åt mat och det med god aptit.

Vi hade ögonen på henne, men inte direkt orolig. Hon var ju nästan som vanligt. Lit slö men ändå glad och med.

Jag satt vid datorn. Luzzan var med upp, lite slö men med upp. Jag satt i telefon kö om trasig vara, 18 min. Hon gick ned under den tiden. Efter det ringde en kvinna och ville köpa en flock tackor. Vi satt och pratade och Andreas kommer upp helt märklig: Men Ingela, Luzille är ju död!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag flyger ned och där ligger hon. I soffan. Död! Jag blir nog chockad, vet inte riktigt vad jag gjorde. Det tog ett tag innan tårarna kom, att jag förstod hon verkligen var död. Är du säker sa jag till Andreas flertalet ggr. Svaret var samma varje gång. Ja hon är död.

Jag är i chock, hela vår familj är nog i chock. Så traumatiskt det blev.

Hon lämnade oss bara rakt upp och ned! På dagen 9 år och 5 månader. Har inte ord. 

Jag känner mig som i trans, det känns som jag ska gå sönder inuti. Vår underbart, fantastiska älskade flock har nu mist en medlem. En så högt älskade medlem, som betyder så mycket för mig, mer än vad jag trodde.

Flocken känns liten bara vid tanken. Ingen galen Luzzan som vovvar sina långa vackra välkomstyl. Ingen Luzzan som drar omkring med täcken i hela huset. Ingen Luzzan som ställer sig mellan benen och ska bli kliad på ryggen.

Ingen Luzzan någonstans.

DU saknas vår flock. Himlen har fått en klar och stark stjärna tänd. Men jag hade helst behållt denna stjärna själv. 

Du saknas oss älskade Luzille, du fattas oss så oerhört, mer än vad du kan ana!

Du var en fantastisk hund, en fantastisk jakthund och vilken fin hund i flocken.

Vi kallade dig diesel med kärlek, och det gick oss på nerverna ibland med din sävlighet. Men åh vad vi kommer sakna detta. Vi kommer sakna sig och din närvaro varenda dag. Du tog större plats än vad du visste, då du alltid höll låg profil.

Du var en norrlänning ända in islutet trots du bott hos oss sedan du var 4.

Här kommer en liten bildkavalkad på denna underbart fantastiska jakthund, familjehund!