Guldhund

Alla inlägg den 28 juli 2012

Av Ingela Karlsson - 28 juli 2012 22:45

Nu har det gått ngr dagar sedan vår älskade Luzille lämnade oss så hastigt!


Jag ropar på henne vid maten, men hon kommer inte. Blir inte sur för hennes pipande. För det finns inget pipande.

När de ska ut ropar jag på henne. Flera ggr, irriterat då hon alltid är så diesel. Men då ropar Andreas från köket: Nu blev det väl fel va? Och ja det blev så fel. Fanns ingen som kom.


Jag saknar henne så otroligt. Jag har inte förstått hur mycket hon betydde för vår flock. Hon har alltid varit en sådan diskret hund. Men herregud så tomt det är, vilken plats hon hade. 


Lekfull trots åldern!


         


Vi kan båda få för oss att hon piper utanför dörren när hon vill in. Jag saknar hennes ylande när hon är glad. Hon lät så mysig, mjukt och ett fint luzerner yl. Som sin mor.

Jag saknar hennes springande under knäna när man lagt upp benen på fotpallen, då skulle hon klia sig på ryggen.


Galenpannan!



Jag saknar att hitta täcken och filtar överallt i sovrummet.

Jag saknar allt det där som gjort mig galen i bland. Jag saknar henne så det gör ont i kroppen. Som att hjärtat ska slitas ur mig.


Så fin hon var!




Tårarna rinner när jag skriver detta inlägg. Minnena gär ont, korten gör ont. Allt gör ont.

Pratar ogärna om det för det går inte ännu. En del kanske tycker jag är märklig som inte gråter när de frågar om det, men jag stänger av. Min kropp klarar inte att ta hand om det. För då faller jag. Jag släpper ut lite när jag är själv.


 



Vi sålde henne som 9 v valp. Och vi fick tillbaka henne som dryga 4 åring. Väl injagad och vi fick fem fina år med henne. Men alldeles för få. Det har skjutits massor med hare för henne, många jakter har det blivit. Många långa och fina drev. Hon var en eftertraktad harhund som många ville jaga med. Snören åkte runt med henne överallt.

Snören älskade hon. Det är ju han som jagat mest med henne. När han var i antågande var det inte diesel. Då var det turbo! Hon blev helt galen. Hoppade på honom! Hon hoppade aldrig på ngn annan. Bara Snören. Hon vill aldrig sitta i knät. Men på Snören satt hon alltid hos. De var ett fint jaktpar.

Och jag vet att Snören är lika ledsen som vi är. Han förlorade ju sin bäsa jaktkompis och vi vår underbar familjehund.


Tack Snören för allt jakt du gav henne. För att du ställde upp och tog henne vid vattenkollarna vi gjorde. För att du alltid ställde upp för henne! Hon älskade dig verkligen! Och du henne.


  


Det är så fruktansvärtt tragiskt det som hände. Så sorgligt. Så traumatiskt. Hon bara la sig ned och dog. Utan förvarning. I efterhand förstår jag att hon sa farväl till mig uppe på kontoret. När hon gjort det så gick hon ned och la sig och somande in. Helt odramatiskt. Usch jag får sådan ångest när jag släpper det inpå mig.



Detta kort är Luzzan i ett nötskal! Hoppar och öronen åt alla håll.


 


Gabbe som sköt sin första hare för henne!


 




ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se