Usch den här dagen har inte varit toppen, i all fall första delen.

I natt så märkte jag vid 24 hugget att Daggans bagglamm var konstig. Han krummade, ville inte stå, var inte intresserad av att äta på mamman. Jag gav honom i flaska och han drog i sig 250 ml!

Bra där tänkte jag. Nästa gång jag kom låg han fortfarande.Ville ogärna stå. Åt 200 ml. Passet efter åt han inget vilket jag förstår. Skrev till Andreas att han skulle ha koll halv 6 passet. Då fick han i honom 50.

När jag kom halv 8 låg han helt utsträckt. Superslö. Rörde sig inte ens när jag pratade med honom. Mamma Daggan stod och snusade på honom och lockade på honom. Jag springer ut och ringer till Andreas: Du får komma och ge honom en spruta eller avliva honom. Han mår inte bra! Skynda!

Jag gick in till honom och satt hos honom. Insåg att det var hjärtfel. Här insåg jag att ingen spruta i världen skulle kunna rädda honom! Han var så dålig. Tårarna rann sakta. Satt och klappade honom. Pratade med Daggan som vakade över honom. Hon buffade och lockade. Han rörde inte en min. Hans syster var framme och luktade flera gånger på honom. Hon var så försiktig

Det är så oerhört sorgligt att sitta och se en mamma försöka få upp sitt barn på benen. Att se hur hon inser att han är sjuk och hon fortsätter att locka med sitt mjuka bräkande. Hjärtskärande.

Jag grät hejdlöst, det gör så ont så ont!

Gud vad lång tid det tar kände jag. Det gjorde det troligen inte. Men när han kom så tog han honom direkt och gick ut och avlivade honom. På ett kick var hans lilla plågsamma liv slut. Jag satt inne hos mamman och systern när jag hörde skottet gå. Daggan lockar efter honom, tårarna rann och jag känner en maktlöshetsom värker i kroppen.

Jag kände bara att jag är inte gjord för det här. Jag blir för ledsen. Det här är inte min grej!

Han har bara funnits i våra liv ett dygn och ändå känner jag sådan sorg att behöva avliva honom. Han var ett liv vi väntat med spänning på flera dagar.

Det är i de här stunderna jag funderar på om jag vill jobba med det här. Jag är inte skapt för att ta beslut att avliva djur. Det är så ledsamt. Så smärtsamt.

Jag vet att det inte fanns ngt att göra men det gör saken inte lättare!

Efter ett par timmar inser jag att jag älskar ju det här livet, det är ju jag, Ingela. Vem vore jag utan dem?

Jag inser också att den dagen jag inte gråter och sörjer ett förlorat lamm, då ska jag inte arbeta med djur längre! Då har jag tappat känslan. Och utan den vill jag inte jobba med djur.

Många av er som läser tänker säkert: Men herregud det är ju bara ett lamm!

Ni vet inte vad ni pratar om. Bara ett lamm! Ett lamm som vi väntat på, sett födas, älskat från första sekund. Att få sitta med det i famnen och mysa med det. Höra dem svara dig när du ropar på dem och de ropar: ta upp mig, skynda dig ta upp mig! Det är så mycket mer än bara ett lamm! Det är en egen individ. Vi har dem inte som produktion vi har dem som levande varleser. De har namn, alla ett uikt utseende!

Jag är så känslig när det gäller det här, jag far så illa. Som tur är har jag en karl som klarar den sidan bättre än jag. Han gillar det inte men han gör det. För att han vet han måste för djurets skull!

Ett ledsamt inlägg, men skönt att skriva av sig. Tårarna rinner nu med. För lammet, och för mamman som miste sitt lamm hon lockar på.

Livet är inte snällt alltid, speciellt inte en dag som denna!