Guldhund

Alla inlägg under juni 2014

Av Ingela Karlsson - 8 juni 2014 13:15

Har under våren gjort fyra starter med Viska! Hon har skött sig riktigt bra!

Hon är inte i toppform. Hon är tung i kroppen. Det märks i fartmomenten. I april kändes det inte utan sedan.


Undrar om det är så det visar sig saknaden efter Nike? För det har kommit efter det. Eller så känner hon av mig. För jag är allt annat än i toppform. 



På de första tre starterna har hon redan kvalat in till sitt sjätte SM! Medel på dryga 296 p. 

Jag är oerhört stolt över henne. Att kunna prestera så bra med så fina kvalpoäng år efter år!


Efter sista tävlingen höjde hon det medlet med ngr poäng! Duktiga Viska som alltid går bättre på tävling än träning! Märklig hund det där.


Har haft en SM träning med hjälp av Adelia Lotta Ö Bibban och Thina! Tackk från hela mitt hjärta!!! Ni är så underbara som tog av er tid och hjälpte oss!!!!


Var medbjuden på SM träning i Mullsjö av Lillemor och gänget i slutet av maj men tackade nej då jag inte var i form.

Men uppskattar frågan förstås!!


Skulle även varit hos Lillemor och tränat med Skoja förra veckan men tackade nej. Tråkigt men så är det. Inspirationen tryter!


I fredags var vi på Kennel Qbaz och träffade uppfödarna. Vi spårade och körde lite lydnad och pratade hund.

Vi var även en sväng till Hedeforsens kenneläger. Då Lotta har en fodertik från Qbaz som är inköpt från Hedeforsens! 

Tydligen hade den kenneln pratat om att köpa Segra!!! Phu tur de inte gjorde det! För då hadeju inte jag fått henne!!!!


     


En härlig dag med prat och skratt. Att åka bil med Lotta är ett rent nöje. Herregud vilken stolla! Inga ledsna miner där inte! 


I går var vi först på 50 årsfest och spelade lite apa. Inte så svårt...

Efter det for vi vidare. Då vi sedan länge var bjudna på annat party hos goda vänner. Kvällen slutade i Gusum på Gusumsdagarna. Hade riktigt kul. 

Träffade folk hela tiden som man pratade med. Evelin höll på att få ett spel!!! Hahaha


I dag har det varit kursande och styr med djuren. De ska börja lamma om en dryg vecka så nu får de komma hem! Skoja fick inte jobba mycket då jag sällan avänder hund på högdräktiga djur. Undviker all typ av stress om jag kan.


Sorgen efter Nike ligger som ett tungt moln över mig. Försöker hitta stunder av glädje, vilket jag gör. Men så tomt det är. Saknar henne så det skär i mig.



Hennes urna står där tyst och lugn. Allt som hon inte var. Jag saknar hennes hysteriskt gloende på mig vart jag än var. Att ständigt snubbla över henne. Att ha henne med mig vart jag än vänder mig. Saknar att inte få upp toalettdörren för hon har parkerat utanför. Min lojala skugga, min lojala trognaste vän jag haft. 

Jag är ju så otroligt trött. Och det är det värsta att inte sova om nätterna. Vaknar fyra fem ggr per natt. Viss somnar jag om men får ju så delad sömn. Det är även Witch som håller mig alert. Hon har ju också varit risig av värmen.


Älskade Nike, du var mitt allt!

   



Av Ingela Karlsson - 2 juni 2014 14:22

Länge sedan jag skrev. En tung blogg i dag. Inte direkt så muntert.


Jag är en person som nog anses babblig och pratig. Förvirrad och snurrig och glömsk. Och allt det är nog sant!


Men väldigt få känner mig. Väldigt få jag släpper inpå livet. Väldigt få som vet allt, som vet hur jag är och ändå står kvar. Som står ut med mina brister. Mina ögon är en spegel av min själ, men väldigt få tittar tillräckligt djupt, för att se vem jag är, tar sig tid att verkligen lära känna mig.

                        


En av dem är syrran. Visst hon kanske inte har ngt val enligt många. Men det har hon. Jag har själv brutit med en nära släkting som endast är det på pappret. För mig är annars personen död. Så visst kan man välja bort släkt.



Under Nikes tid hos mig är syrran den som nog älskat henne nästan som jag. Hon har alltid försvarat henne, haft henne trost hennes galenskap. Orkat med henne efter operationer. Hon fick inte röra sig, vara kopplad inomhus, galen av ostimulans. Men syrran tog henne utan att blinka om jag behövde hjälp medans andra sprang (vilket jag har förståelse för), och hon hittade på övningar för henne som hon kunde göra.



Syrran var den som åkte med henne till Krister för dryga 3 år sedan när hennes bakdel inte fungerade. Första gången jag inte kunde åka själv. Jag höll på att gå under då. Trodde det var slut. Om det var så skulle jag själv ta bort henne men jag fixade inte ta emot beskedet. Den gången klarade vi henne. Krister styrde och ställde och vi mixtrade. Och det gick!

Det gick hela 3 år till.

Syrran har funnits under hela vår resa, från början när vi kollade på henne, och vi hämtade henne.

Och den dagen vi tog bort henne.

Hon var den som också följde henne till kremeringen. Jag klarade inte det. Det bara gick inte. Jag var som förlamad.



Jag vet jag begärde mycket av henne. För jag vet hon led. Fast jag orkade inte bry mig då. Jag höll på att sjunka. Jag var tvungen att rädda mig själv. Jag bara förlitade mig på att alla andra fixade. Jag förmådde inte. Förmår inte.

Syrran finns alltid där för mig. Och jag för henne. Tack för allt syrran. För att du gjorde så mycket för henne och mig!


Nike var inte ngn lätt hund. Inte på ngt plan. Hon var skitjobbig, hela hennes liv. Påfrestande, enerverande. Men hon var mitt allt. Jag har aldrig älskat ngt levande som henne. Och kommer aldrig göra det igen.

Och sorgligt nog känns det som om jag inte vill släppa ngn så inpå mig igen. Det är så smärtsamt! 


Syrrans Janne var den som mötte upp i Norrköping för att ta hem henne till mig. Fixade inte det heller. Nu var jag inte hemma den dagen, men hade inte fixat det ändå.

Det var hårt att se urnan. Där låg det som var kvar av min stora underbar fina Nike. Min stjärna!



Som tur är har Andreas bara fixat och funnits. Låtit mig vara, låtit mig sörja. Han tar hand om det som jag inte gjort.

Som tur är har jag Sam. Vår underbara son. Jag vet att dom också faktiskt saknar henne trots de tyckte hon var en skitjobbig hund. Min familj är viktig!



Min sorg är svår. Mycket svårare än vad ngn tidigare varit. Vare sig jag förlorat en människa eller djur. Inget kan jämföras med detta. Älskade Nike, mitt allt, min lojala vän. Hon var alltid med mig, vid mina fötter. Låg utanför om jag var på toan. Låg bredvid mig när jag lagade mat, låg bredvid mig på natten, jämt. Vart jag än mig vände fanns hon. Den mest lojala vän jag haft. Har aldrig dömt min dumhet, alltid varit glad, oavsett om jag varit det eller inte. Bara hon fick vara hos mig. Och jag hos henne.


Känner inte direkt ngn glädje. Känns som hjärtat krympt. Finns inte så mycket kvar av mitt forna jag känns det som. Kan fundera och ställa mig frågan om jag är borta? Samma person är jag inte. Jag blir ngn ny variant.



Jag försöker verkligen vara som vanligt, och lyckas nog rätt bra. Annars skulle jag sjunka.

Jag är glad att de runt mig inte pratar om henne, tar upp det hela. För det är jag inte redo för. Inte alls. Klarar knappt att tänka hennes namn, lyfta blicken och titta på förstoringen på henne.... inte än.



För bara jag låter mina tankar vandra till henne så knyter det sig. Känns som jag ska kvävas. Ramla i hop. Får ångest.


Jag saknar henne från jorden till månen och tillbaka. Saknar henne varje minut. Saknar henne hela tiden.


Känner hennes huvud i knät när hjärtat slutat slå och hon slutar andas. Jag krymper i hop. Hjärtat drar i hop sig. Smärtan tar över. Det går bara inte.


Den sekunden kommer jag aldrig glömma när livet rann ur hennes kropp och hon låg livlös i min famn.

Hennes tid med mig var slut. Hon somnade in i min famn. Och lämnade mig med allsmärta och sorg.

Jag hoppas innerligt hon springer omrking och gör allt hon älskade. Springa, simma, bollar....


Vem kunde låta bli att älska henne? Då måste man vara gjord av sten.

Skapa flashcards