Guldhund

Direktlänk till inlägg 2 juni 2014

Min stjärna

Av Ingela Karlsson - 2 juni 2014 14:22

Länge sedan jag skrev. En tung blogg i dag. Inte direkt så muntert.


Jag är en person som nog anses babblig och pratig. Förvirrad och snurrig och glömsk. Och allt det är nog sant!


Men väldigt få känner mig. Väldigt få jag släpper inpå livet. Väldigt få som vet allt, som vet hur jag är och ändå står kvar. Som står ut med mina brister. Mina ögon är en spegel av min själ, men väldigt få tittar tillräckligt djupt, för att se vem jag är, tar sig tid att verkligen lära känna mig.

                        


En av dem är syrran. Visst hon kanske inte har ngt val enligt många. Men det har hon. Jag har själv brutit med en nära släkting som endast är det på pappret. För mig är annars personen död. Så visst kan man välja bort släkt.



Under Nikes tid hos mig är syrran den som nog älskat henne nästan som jag. Hon har alltid försvarat henne, haft henne trost hennes galenskap. Orkat med henne efter operationer. Hon fick inte röra sig, vara kopplad inomhus, galen av ostimulans. Men syrran tog henne utan att blinka om jag behövde hjälp medans andra sprang (vilket jag har förståelse för), och hon hittade på övningar för henne som hon kunde göra.



Syrran var den som åkte med henne till Krister för dryga 3 år sedan när hennes bakdel inte fungerade. Första gången jag inte kunde åka själv. Jag höll på att gå under då. Trodde det var slut. Om det var så skulle jag själv ta bort henne men jag fixade inte ta emot beskedet. Den gången klarade vi henne. Krister styrde och ställde och vi mixtrade. Och det gick!

Det gick hela 3 år till.

Syrran har funnits under hela vår resa, från början när vi kollade på henne, och vi hämtade henne.

Och den dagen vi tog bort henne.

Hon var den som också följde henne till kremeringen. Jag klarade inte det. Det bara gick inte. Jag var som förlamad.



Jag vet jag begärde mycket av henne. För jag vet hon led. Fast jag orkade inte bry mig då. Jag höll på att sjunka. Jag var tvungen att rädda mig själv. Jag bara förlitade mig på att alla andra fixade. Jag förmådde inte. Förmår inte.

Syrran finns alltid där för mig. Och jag för henne. Tack för allt syrran. För att du gjorde så mycket för henne och mig!


Nike var inte ngn lätt hund. Inte på ngt plan. Hon var skitjobbig, hela hennes liv. Påfrestande, enerverande. Men hon var mitt allt. Jag har aldrig älskat ngt levande som henne. Och kommer aldrig göra det igen.

Och sorgligt nog känns det som om jag inte vill släppa ngn så inpå mig igen. Det är så smärtsamt! 


Syrrans Janne var den som mötte upp i Norrköping för att ta hem henne till mig. Fixade inte det heller. Nu var jag inte hemma den dagen, men hade inte fixat det ändå.

Det var hårt att se urnan. Där låg det som var kvar av min stora underbar fina Nike. Min stjärna!



Som tur är har Andreas bara fixat och funnits. Låtit mig vara, låtit mig sörja. Han tar hand om det som jag inte gjort.

Som tur är har jag Sam. Vår underbara son. Jag vet att dom också faktiskt saknar henne trots de tyckte hon var en skitjobbig hund. Min familj är viktig!



Min sorg är svår. Mycket svårare än vad ngn tidigare varit. Vare sig jag förlorat en människa eller djur. Inget kan jämföras med detta. Älskade Nike, mitt allt, min lojala vän. Hon var alltid med mig, vid mina fötter. Låg utanför om jag var på toan. Låg bredvid mig när jag lagade mat, låg bredvid mig på natten, jämt. Vart jag än mig vände fanns hon. Den mest lojala vän jag haft. Har aldrig dömt min dumhet, alltid varit glad, oavsett om jag varit det eller inte. Bara hon fick vara hos mig. Och jag hos henne.


Känner inte direkt ngn glädje. Känns som hjärtat krympt. Finns inte så mycket kvar av mitt forna jag känns det som. Kan fundera och ställa mig frågan om jag är borta? Samma person är jag inte. Jag blir ngn ny variant.



Jag försöker verkligen vara som vanligt, och lyckas nog rätt bra. Annars skulle jag sjunka.

Jag är glad att de runt mig inte pratar om henne, tar upp det hela. För det är jag inte redo för. Inte alls. Klarar knappt att tänka hennes namn, lyfta blicken och titta på förstoringen på henne.... inte än.



För bara jag låter mina tankar vandra till henne så knyter det sig. Känns som jag ska kvävas. Ramla i hop. Får ångest.


Jag saknar henne från jorden till månen och tillbaka. Saknar henne varje minut. Saknar henne hela tiden.


Känner hennes huvud i knät när hjärtat slutat slå och hon slutar andas. Jag krymper i hop. Hjärtat drar i hop sig. Smärtan tar över. Det går bara inte.


Den sekunden kommer jag aldrig glömma när livet rann ur hennes kropp och hon låg livlös i min famn.

Hennes tid med mig var slut. Hon somnade in i min famn. Och lämnade mig med allsmärta och sorg.

Jag hoppas innerligt hon springer omrking och gör allt hon älskade. Springa, simma, bollar....


Vem kunde låta bli att älska henne? Då måste man vara gjord av sten.

 
ANNONS
 
Ingen bild

Edit

2 juni 2014 15:45

Stora stora kramar till dig <3<3
så fin skrivet och vilka fantastiska bilder!

Ingela Karlsson

4 juni 2014 14:32

Tack

 
Ingen bild

adelia

2 juni 2014 16:47

Min fina älskade vän!!!
Jag har läst ditt blogg inlägg flera gånger upp o ner....Tårarna de bara rinner.Vilka fina ord,verkligen en fantastiskt SANN berättelse om hur Nike var.Så otroligt fina bilder på din stjärna.För även om hon var det på jorden kommer hon alltid vaka över ditt huvud.Det finns bara en som hon.Jag förstår att sorgen är tung...den tygsta...Man blir väl lite förändrad kanske fast som du säger andra kanske inte märker det..Jag ser en tomhet i dina ögon...men värmen finns...Och den får du bevara och tänka frammåt...Du har en fin familj som stöttar dig och vänner som finns runt om dig..Men i bland fattar jag att det inte räcker för tillfället...Man vill ju ha det som förr..Men du får tänka på alla roliga minnen alla tokigheter som bara Nike kunde...Jag är så glad att jag fick lära känna denna härliga hund.....stor styrke kram till dig och finns alltid för dig,,kram.<3

Ingela Karlsson

4 juni 2014 14:32

Tack. En underbar hund som tog stor plats men så underbar. Saknar henne varje sekund.

 
Ingen bild

Anita

2 juni 2014 17:48

Kramar, Ingela, kramar!

Ingela Karlsson

4 juni 2014 14:31

Tack Anita. VI går igenom samma sak.

 
Ingen bild

Syrran

3 juni 2014 13:16

Tack för orden. Det var skönt vara med oxå. Men oerhört tungt, har så bävat för denna dag, ville hellre försvinna. Men visste ju den skulle komma. Hon var högt älskad, kanske just för sin galenskap :-). Har inte förmått mig hälsa på henne sedan urnan kom hem. Du har där inget val. Vi finns för varandra, å jag lider så med dig. Kram❤️

Ingela Karlsson

4 juni 2014 14:31

Förstår din vånda att hälsa på henne. Jag ser den varje dag. Tänder ljuset för henne på kvällarna.
Jag saknar henne så förskräckligt!

 
Ingen bild

Sara

3 juni 2014 22:13

Vill bara säga Vila i frid älskade Nike, det är en hund man aldrig glömmer!

Ingela Karlsson

4 juni 2014 14:30

Tack Sara. Vet inte vilken Sara det är då jag känner fler!

 
Ingen bild

Sara

5 juni 2014 20:55

Sara med jizza.....

Ingela Karlsson

9 juni 2014 09:11

Oki. Hoppas det är bra med henne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ingela Karlsson - 26 januari 2015 23:02

För er som missat det har jag en ny hemsida och en ny blogg!   Ni hittar mig på: www.ostanvindens.wordpress.com   Välkomna dit! ...

Av Ingela Karlsson - 9 augusti 2014 13:30

I går var det Kanalettans första tillfälle!   Det gick riktigt bra i alla fall och duktia ekipage!   Tack alla inblandade som hjälpte till!   Segra tar en fluga!     I måndags när jag tränade Segra gick det inte bra! Dessa geting...

Av Ingela Karlsson - 5 augusti 2014 14:45

Nu är helgens läger avslutat!   Vi har haft Frida Wallén här i tre dagar som drillat oss i lydnad. Både lydnad, brukslydnad och BSL lydnad!     Hon har dessutom brutit foten så det var osäkert om hon skulle komma då det var så tätt inpå!...

Av Ingela Karlsson - 30 juli 2014 20:15

Ja nu är det länge sedan igen! Önskar jag hade mer tid att blogga. För jag gillar att kunna titta tillbaka.   Mycket har hänt sedan sist. Eller inte.  SM gik av stapeln och det var en lång resa. 70 mil enkel. Men Andreas var med upp och farmo...

Av Ingela Karlsson - 8 juni 2014 13:15

Har under våren gjort fyra starter med Viska! Hon har skött sig riktigt bra! Hon är inte i toppform. Hon är tung i kroppen. Det märks i fartmomenten. I april kändes det inte utan sedan.   Undrar om det är så det visar sig saknaden efter Nike? F...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se