Guldhund

Alla inlägg under april 2012

Av Ingela Karlsson - 14 april 2012 23:00

Efter gårdagens hemska upplevelse kan jag skriva om det som var bra.


Vi skulle då valla Heléne och jag.

Hon kom och så myste vi ju med lamm och så förstås. Hon fick även se en lamning. Toker fick två fina barn! Toker är en sådan fin tacka, vill vara lite anonym men så bra mamma. Hennes syster Snövit likaså! Deras mor Monica är den enda vi har kvar med horn. Hon är gute med ngt mer i som vi inte vet.

Jag gillar inte rasen gute men Monica gillar jag, för det mesta. Ska man hantera henne får man passa sig för honvet hur man använder hornen. Men annars vilken under bara mamma!!!


Jaja. Vi tog ut fåren och i dag fick Skoja göra delningar, drivningar, korta hämt. Tycker det mesta gick ganska bra. 

Delningarna är jag nöjd med. De klarade hon bra, hon klarade att balansera flocken bra. Och även att hämta den delade flocken och ta den till mig eller hur jag ska beskriva, utan att de gick i hop.

Jag håller på att lära in visslan på henne. Fram och ligg går okej. I dag kanske det lossnade lite lite på lång höger. Har bara gjort ett pass innan. Men sedan är det ju bra om hennes matte kan blåsa så hon får en god chans att göra rätt!!!


Stackars hund att ha en sådan värdelös blåsare i sin matte!

Men Skoja gör sitt bästa. Tränar mycket korta kommando och get up direkt efter det. Ser en förbättring. Hon har bättre släpp åt vänster och sämre åt höger.

I drivningen går det fort och ibland glömmer hon att jag ska ha dem utan hon kan få för sig att bara ta dem förbi mig om jag låter henne hållas! Säkert jag som gjort fel ngn stans.


Denna lilla hund på sina 15 kg gör mig så gott. Hon är en underbar vallhund, hon är sällskapssjuk, sitter gärna i famn hos mig och ger mig så många goda skratt. Hon är en pajas. Ett riktigt frö med mycket HUMÖR!


Hon älskar sin husse, när det passar henne. Ropar han på henne och jag är för nära får hon panik och bara kastar sig mot mig! Oh panik: Husse ropar på mig! HJÄLP! Så ser hon ut att tänka! Haha hon är för go!


Mycket nöjd med gårdagens pass i alla fall.


Heléne och Mick skötte sig riktig fint. Matte själv går från klarhet till klarhet. Det är riktigt roligt att se dem. Man ser att de har hittat varandra. De litar på varandra.

Mick är ju dessutom en väldigt vacker vallare. Han har en fin stil och fin djurkänsla.


Efter vallning och allt elände var vi kvar och styrde i ladugården. Mockade ur boxar. Alla tackor får alltid ren box när de lammat. Andreas har fodrat med Connys hjälp.


Sedan åkte vi hem. Jag tog ut alla hundarna en sväng i spöregnet. Berörde dem inte kan man väl säga.....

Man läser om hundar som inte vill gå ut i vädret, eller finaste B som kissar snabbt som sjutton och så in.

Önskar mina vore lite mer så. De bryr sig inte om väder och vind, bara man får sträcka på kroppen och rasa ur sig all energi! Eller jaktisarna, de får nosa... lääänge.


I går kväll började Sassa se märklig ut med. Jag skjutsade Sam till bussen och sedan upp till gården. Andreas sov då han bara fick sova 2,5 timma i morse innan jag väckte honom.

Då hade vattnet gått. Gick in till mamma en stund och fikade. Ut sedan, inget hänt. Känslan sa att jag borde hämta Andreas.

Hem efter Andreas. Extra försiktig med tanke på finaste Gullan.


Och jovisst var det så. Lammet låg fel! Men Andreas trasslade väl ut det hela och ut kom två fina välskapta pojkar! Phu.

Tack Conny återigen för all hjälp under dagen! Du är ovärderlig för oss!

Av Ingela Karlsson - 13 april 2012 19:00

I dag började dagen helt ok. Regn för visso, men vad gör det? 

Skulle träffa Heléne för att valla kl 9:30. Jag var där tidigt för att göra allt med djuren. Hade många lamningar i natt som gjorde att det var en tuff natt då jag inte kan sova mellan passen.


För ett par dagar sedan lammade en tacka, Gullan var då med och styrde och skulle stjäla. Sedan lammade nästa. Gullan var med då med och skulle stjäla. Jag fick en dålig känsla när jag var hos henne. Sa det redan då till Andreas.

Sedan sa jag igen för 2-3 dagar sedan. Det är ngt som inte stämmer med Gullan. Kan inte säga vad det är men det är ngt. Denna förbannade intuition! Hon betedde sig som om lamningen närmade sig. Med facit i hand så dog hennes lamm troligen då.


Vi tar ut vet. Jag och Heléne tog ut djuren och började valla medans vi väntade. Då kom Karin och åkt förbi.

Det tog inte lång tid innan vet bilen åkte förbi oss på gärdet igen.

Jag säger till Heléne, det där är inte positivt. Det har gått för fort för att det ska vara bra nyheter.


Och mycket riktigt. Sorgligt samtal. 

Gullan somnade in med 3 ofödda döda lamm i magen. Brusten livmoder trodde Karin. Hon kände att alla lamm var döda, de var stora och välväxta lamm. Ett fick de ut. 


Tårarna rann på mig, precis som nu. Ett liv har slocknat, nej 4 liv. Och det är mitt fel.


Lammen hade varit döda ett par dagar säger hon. Det var ungefär i den vevan jag sa det är ngt som inte stämmer. Jag hade rätt, igen. Jag brukar tyvärr ha rätt med det jag känner bland djuren. Men jag visste inte vad jag skulle ta på, det var ju bara en känsla!! Jävla skit.


Vi satt efter vallningen i ladugården och diskuterade.

Vet hade sagt det var ganska vanligt. Andreas berättade vi aldrig förut förlorat en tacka i samband med lamning. Vi började med får 2004. Det tyckte hon var väldigt konstigt. Inte för oss. För oss är det så konstigt att ha råkat ut för detta! Vi har tydligen varit förskonade.

Vi diskuterar vad vi kunde gjort annorlunda för att kunna rädda henne. Andreas sa att Karin menad att vi inte kunde gjort ngt.  Det bara blir så. Har de inga värkar så märker man det inte.


Men det sattes ord på det jag tänkte:

Om du hade ringt den dagen kanske det hade gått att rädda henne.

Det sades inte på ngt sätt av elakhet. Men det träffade rakt in i hjärtat. Rakt in.

För det är precis det jag känner. Om jag hade ringt då hade vi kunnat rädda henne? Troligen.


Alltså är det mitt fel att hon somnade in med sina tre lamm i magen. Om jag hade agerat annorlunda, tagit fasta på min känsla, analyserat den hade det kanske gått att rädda henne! Ni kan bara gissa hur det känns att ha den känslan. Förintande.


Ett liv, nej 4 liv har slocknat på grund av mig. Det känns inte så där bra just nu.


Det är jättetrist att förlora lammen. Men vår tacka, det är hemskt. Känslomässigt hemskt! Jag kan i värsta fall leva med döda lamm, men inte våra fina tackor.

Men nu ska man leva med att man är den skyldiga. Det sliter i mig. Känns som man ska gå sönder när jag tillåter mig tänka de orden.


2009 förlorade Gullan sitt lamm efter ett par veckor. Hon hade bara ett. Hon sörjde detta lamm så hårt. Jag grät när jag såg henne. Hon stod över sitt lamm i ladugården och pratade med det. Men det vaknade inte. Jag kände en sådan stor enorm sorg för hennes skull. Jag klarade inte att ta bort det. Utan Conny fick ta bort det när hon lämnat det, och det tog lång tid. Hjärtskärande att se. Hon kämpade så, till ingen nytta.


2010 fick Gullan 2 lamm. Då förlorade LillKicki sitt enda lamm. Men Gullan adopterade bort ett till henne. 

Gullan var en fantastisk tacka som bara ska finnas där, trots sin skygghet. Men nu gör hon inte det.


Det är en sådan här dag jag funderar på om man ska hålla på med det här. Eller om man ska lägga ned?

Om ett par dagar känner jag nog annolrunda igen, men i dag känns det som jag ska sluta nu!


Vi tycker att vi gör allt för dem, har koll dygnet runt varannan timma under den här hektiska lamningen. Men det räcker ju inte uppenbarligen.  


För många av er som läser kanske det låter banalt, vaddå det är ju en tacka, ett får! Är väl inget att bryta i hop för, sådant händer!


Men det är så mycket mer för mig, för oss. Jag har följt dem sedan de föddes. Jag känner igen deras ansikten och deras personligheter, vi har namn på alla, jag kan alla deras nummer. För mig är det inte bara ett avelsdjur, utan för mig är det en alldeles egen individ som jag verligen tycker om. Jag kan deras stam, vem som är hennes lamm, vem hon är betäckt med år för år. Det har jag i huvudet. Trot eller ej...

Fåren för oss är inte bara får, det är vår livsstil, våra djur som vi är stolta över! 


Stackars underbara fina Gullan vilka plågor du ska ha haft!

Tack för de fina lamm vi fått av dig. Och förlåt. Det räcker inte men det är det enda jag kan säga!

Förlåt att jag inte såg.


Mina tårar rinner för henne. Känner mig tom och maktlös.


R.I.P Gullan och dina ofödda lamm

Av Ingela Karlsson - 4 april 2012 07:24

Stort grattis till min finaste Guldhund, min Nike som i dag fyller 8 år!



     


Denna hund kom in som en frisk fläkt, eller kanske man skriva mer som en storm i mitt liv!


Jag hade förlorat min finaste Lakritz efter en vet miss på Smådjurskliniken. Hon dog på grund av det. Det var hårt och det var svårt. Det sitter i än i dag. Jag pratar aldrig om henne eller om hennes öde. Det går inte.


Jag började i alla fall titta efter en valp, schäfer. Efter 4 år sedan min förra, Mia. Henne sörjde jag så hårt att det tog 4 år innan jag ens kunde tänka rasen schäfer, innan jag ens kunde titta på en och säga den var fin. Innan var det fel på alla.



Men nu var det dags. Jag letade Tabo blod. Visste prcis vad jag ville ha och inte ville ha. Trodde jag. Jag hittade alla tikar han parat runt då. Men det slutade med att jag kolla de efter en Frasse dotter. Redan där borde jag förtstått! Haha

De sa att han gav inte så stora tikar trots Tabos storlek.

Jag ville ha en lite mindre tik, förig, enkel och arbetsvillig. Jag fick i alla fall en arbetsvillig!

Jag fick en enormt stor tik, förig ja till viss del, enkel? NEJ! Arbetsvillig. Ja där fick jag så jag teg.



Uppf var väl inte den bästa de bodde tajt, fick inte komma utanför rummet, var inte hanterade, inget sociala. De tittade inte ens på oss när vi kom utan sprang förbi oss!

Men jag kände jag klarar den biten. Jag kommer kunna knyta henne till mig. Och det gick bra, hon hra ju varit mattes hund hela tiden. Min ständiga skugga och trogna följeslagare.

Hem åkte jag med den värsta. Syrran tyckte jag skulle ta den andra tiken. Hon bet inte som en skyddshund. Hon var lugnare. Vad nu det betydde kan jag tänka nu efteråt med facit i hand! hihi

Vi satt i valprummet och Nike flög på syrrans arm som en stolle och högg och släppte inte! Haha fullbett på den där lilla...


     


Men jag ville ha henne. Kan ni klandra mig med facit i hand?

Hon glänste i mina ögon, hon hade ngt mer som den andra inte hade. Hon gav sig inte, hur vi än gjorde så var hon tillbaka och var helt galen. Den ska jag ha! Men sen velade jag.

1 v senare hämtade jag henne. Jag hade inte fullt bestämt mig. Jag hade första tjing att välja då jag skulle arbeta med henne. Det skulle inte den andra..... hjälp.

Jag bestämde mig när jag kom upp till Täby. Henne skulle jag ha!



Hon följde med hem. Levde apa i bilen, slukade ett halvt grisöra på 15 min sedan fick jag ta bort det.... levde apa i bilen igen tills syrran sa åt mig att ge henne mat. Mat fick hon och hon somnade! phu... jag borde redan där ha anat. Mina valpar brukar knapra på ett öra på hemgång, men de brukar inte ha gnagat lite mer än i en kant.

Men det här var Nike! Här gick allt undan.


Åren som gått med henne har varit så härliga. Hon har drivit mig till vansinne så många ggr, så galen att jag undrat hur jag kunde välja henne den där galningen. Hon har verkligen drivit mig till avgrundens kant måååånga ggr.

Men som jag älskar henne, hur kan man älska en hund så mycket? Fast tittar man på bilderna förstår jag nog.


        


Hon har ådragit sig mycket skador genom sitt temperament. Fört dundrade hon in i ett träd, sedan skar hon sig på en tomte så tån och allt som nu kan finnas där inne gick av, blod i hela rummet, golv som tak!

Hon är op i lederna efter div smällar i träd, vallgravar. Hon fick strul med hormonerna och kastrerades. Ja vad hände då då? Jo hon fick ett Nikeutbrott och tarmarna ramlade ut hemma. In en söndag kväll 2 dgr efter kastrering på Kristers födesledag och op igen. In med allt igen! Herregud!

Hon har nu på ålderns höst tagit bort lite knölar, som visade sig vara ofarliga! Hon har knappt inga tänder kvar. Tror det kan vara en kombo av dåliga tandkvalité och hennes galna liv med tuggande på bollar, pinnar, det finns ju liksom ingen måtta på allt det där. Skurit sig ngr ggr i tarmpdynorna.



Om jag bortser från alla skador som hon fått från yttre världen, så har hon varit en väldigt frisk hund. Haha det där lät kul! Inga urinvgsinfektioner, inga fel med öronen, inte med ögonen. Vi har aldrig sökt för vanlig åkomma, utan när vi sökte vård är det rejäla saker med fröken. Skrivet med ironi!



Vi har tävlat lydnaden med blandade framgångar. Klass 1 och 2 gick i rasande fart med höga poäng. Och dessutom vara en schäfer. Fick många fina ord när vi var ute. Men hon blev värr och värr gasad, svårare att hålla i och herregud ja ni vet hur hon är.

Trean trodde jag vi aldrig skulle komman ur! Men vi gjorde det.


Vi gjorde en del riktig fina elit program, men oftast en 0 ngn stans. Och så ljuden.

Sista starten gjorde vi i okt eller nov 2009, jag hade på känn det var hennes sista tävlingar. Ryggen hade ju krånglat lite under hösten. Men vi stod för championatet den gången.

Vi startade i Västervik, för Ulf. Vi gjorde en runda som känslomässigt var så underbar att jag grät när jag gick av plan. Jag var säker på att vi inte klarat vårt sista förstapris. Men hon var bara så där fin och underbar som bara hon kan vara, vi är ett hon och jag, det finns inget annat!

Jag belönade henne med tårarna rinnandes och kramade henne, mot hennes vilja förstås!



Carro ropar det gick Ingela! Vi fick dryga 274 p om jag inte minns fel, och vi fick vårt Lydnadschampionat!


Oh vad glad jag blev. Vår tävlingsresa slutade där. Vi slutade på topp! Jag avanmälde de sista två tävlingarna.

Hon blev pensionerad!


Det finns säkert personer som har starka åsikter om att hon inte haft ett värdig liv med sina operationer, och sitt nuvarande liv. De tror att en hund som arbetat måste arbeta för att må bra, att den inte klarar pensionärslivet.

Ska man då avliva alla hundar om de inte klarar det? Då är det många som inte får uppleva sin hunds ålderdom!

Men kunskapen skiljer sig där tror jag. En hund lever i nuet, det är människans hjärta som styr. En pensionerad hund kan jobba med, fast det inte sliter på kroppen så hårt. Jag anser att dessa bara vill ta en lätt väg, ha en ursäkt för att det är okej att avliva eller sälja elle ge bort. Man får anpassa sig efter hunden, och jag tror det är där folket sviker sin hund. 


Det har krävts mycket planering, tid, rehab, att lägga om sitt liv lite, anpassa sig för henne. Men för mig är det ingen uppoffring, det är ej självklarhet att få ge henne det. Med tanke på allt jag fått av henne.

Hade jag inte gjort det jag gjort för henne skulle hon avlivats 2007, 3 år gammal. I dag är hon 8!


              



Jag skulle aldrig kunna göra mig av med henne av egoistiska skäl. Medans andra tycker det är just det. Men jag vänder på det, det är av egoistiska skäl som de gör tvärtom.

Visst har hon problem som gjorde jag var tvungen pensionera henne alldeles för tidigt. Men att placera om, avliva eller sälja? Nej det finns inte på kartan. Jag älskar henne för mycket för att hon ska bli en slit och släng vara. Jag har inga tankar om att göra det lätt för mig. Jag har fått så mycket kärlek och lojalitet av denna hund. Att jag är skyldig att göra allt jag kan för henne, och jag gör det med hjärta och glädje.



Och här är vi nu! 8 år gammal. Förra året i maj trodde jag att det var dags. Jag trodde aldrig hon skulle klara vintern. Men hon klarade det.

L7S1 är ingen kul åkomma. Hon har ganska gravt av det hela. Men hon kan gå sina promenader, jobba med mig med problemhundarna, spåra lite, uppletande lite lydnad m.m

Men vi kan inte gå 1,5 timma i skogen längre, vi kan inte träna hopp eller lydnad 1 timma. Inte 45 uppletanden.

Men då får jag anpassa mig så det fungerar för henne.


Och det gör det! De andra hundarna får sitt och Nike får sitt. 



Hon är flockens Matriark. 

Och väääldigt många hundar älskar henne!! Med skräckblandad förtjusning! 

Hon är deras idol! Haha de tycker nog hon är häftig med sina strån, och barr och bollar!

Och jag tror de har rätt, hon är häftig!



Men så snäll så snäll. Hon har alldeles för mycket tålamod med ungundar! Men det är just det hon är. Vänligheten själv!


Bilderna i dagens blogg det är verkligen talande bilder, det här är Nike! Eller vad säger ni?



Denna hund har berikat mitt liv så mycket mer än jag kan sätta ord på. Jag tror hon har berört väldigt många människor med sitt sätt, sina spel, sina strå lekar, barrlekar, bolllekar, sin ihärdighet, sin blick, sin livsglädje, ja det finns så mycket att säga om henne.


För är det ngt denna hund står för så är det livsglädje! 


   


Hon är den som alltid är med mig, alltid står bakom mig. Vaktar mig om jag blir rädd, följer mig då jag är rädd. Hon ligger alltid vid mina fötter, precis som i skrivande stund. Hon finns alltid inom ett par meter runt om mig, jag vet det, jag behöver inte ens titta. Jag litar på henne fullt. Hon sviker mig aldrig.

Men det finns en rädsla hon inte kan lindra, det är rädslan att förlora henne. Med tanke på hur jag blev i somras när hon blev dålig, törs jag inte tänka på hur det ska bli, på allvar menar jag det. Bara vid tanken så får jag ångest, riktig ångest. Men dagen kommer det vet man ju. Men jag är faktiskt totalt livrädd för den dagen och dagen efter. Överlever jag? Jag hoppas den dagen att jag har ett nät att falla i. Usch tårarna rinner när jag skriver det. Men jag tänker ofta på det, varje dag. Och det gör mig stressad att hon blir 8. 

Jag har alltid sagt att hon blir inte en gammal hund, jag får bli glad om hon fyller 8. Och det har hon nu gjort.


Grattis min älskade hund! Jag hoppas vi får mycket mer tid tillsammans!

Du har nu förgyllt mitt liv, vår familj, med 8 år av galenskap! 

Du vet vad du betyder för mig! DU är den bästa, helt outstanding!















               

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se