Nu har det gått ngr dagar sedan vår älskade Luzille lämnade oss så hastigt!

Jag ropar på henne vid maten, men hon kommer inte. Blir inte sur för hennes pipande. För det finns inget pipande.

När de ska ut ropar jag på henne. Flera ggr, irriterat då hon alltid är så diesel. Men då ropar Andreas från köket: Nu blev det väl fel va? Och ja det blev så fel. Fanns ingen som kom.

Jag saknar henne så otroligt. Jag har inte förstått hur mycket hon betydde för vår flock. Hon har alltid varit en sådan diskret hund. Men herregud så tomt det är, vilken plats hon hade. 

Lekfull trots åldern!

Vi kan båda få för oss att hon piper utanför dörren när hon vill in. Jag saknar hennes ylande när hon är glad. Hon lät så mysig, mjukt och ett fint luzerner yl. Som sin mor.

Jag saknar hennes springande under knäna när man lagt upp benen på fotpallen, då skulle hon klia sig på ryggen.

Galenpannan!

Jag saknar att hitta täcken och filtar överallt i sovrummet.

Jag saknar allt det där som gjort mig galen i bland. Jag saknar henne så det gör ont i kroppen. Som att hjärtat ska slitas ur mig.

Så fin hon var!

Tårarna rinner när jag skriver detta inlägg. Minnena gär ont, korten gör ont. Allt gör ont.

Pratar ogärna om det för det går inte ännu. En del kanske tycker jag är märklig som inte gråter när de frågar om det, men jag stänger av. Min kropp klarar inte att ta hand om det. För då faller jag. Jag släpper ut lite när jag är själv.

Vi sålde henne som 9 v valp. Och vi fick tillbaka henne som dryga 4 åring. Väl injagad och vi fick fem fina år med henne. Men alldeles för få. Det har skjutits massor med hare för henne, många jakter har det blivit. Många långa och fina drev. Hon var en eftertraktad harhund som många ville jaga med. Snören åkte runt med henne överallt.

Snören älskade hon. Det är ju han som jagat mest med henne. När han var i antågande var det inte diesel. Då var det turbo! Hon blev helt galen. Hoppade på honom! Hon hoppade aldrig på ngn annan. Bara Snören. Hon vill aldrig sitta i knät. Men på Snören satt hon alltid hos. De var ett fint jaktpar.

Och jag vet att Snören är lika ledsen som vi är. Han förlorade ju sin bäsa jaktkompis och vi vår underbar familjehund.

Tack Snören för allt jakt du gav henne. För att du ställde upp och tog henne vid vattenkollarna vi gjorde. För att du alltid ställde upp för henne! Hon älskade dig verkligen! Och du henne.

Det är så fruktansvärtt tragiskt det som hände. Så sorgligt. Så traumatiskt. Hon bara la sig ned och dog. Utan förvarning. I efterhand förstår jag att hon sa farväl till mig uppe på kontoret. När hon gjort det så gick hon ned och la sig och somande in. Helt odramatiskt. Usch jag får sådan ångest när jag släpper det inpå mig.

Detta kort är Luzzan i ett nötskal! Hoppar och öronen åt alla håll.

Gabbe som sköt sin första hare för henne!

 

Cilla

30 juli 2012 00:09

Jag lider med dig, saknaden är obeskrivlig...tänker på dig min vän kram

Ingela Karlsson

30 juli 2012 08:47

Tack Cilla!! Ja den är obeskrivlig Kram

 

Adelia

30 juli 2012 05:31

När jag läser dina rader och historien om luzzans liv så rinner tårarna här hos mig. Hon hade verkligen en stor plats hos er.. Mitt i vardagen då allt var som det var så märktes hon inte i vimlet , men tydligen så var hon en stark individ . Hon lämnar efter sig ett sånt tomrum...Ja att mista sin hund sina djur är nåt så smärtsamt.. Man önskar de hade ett evigt liv. Tror och vet att det tar sin tid i sorg arbetet. Men lite undan för undan måste du öra det pysa ut lite. Jag ville inte visa nån heller.. Men man får sina gråt attacker när man minst anar det. Tung sorg! För alla andra forts dagarna som vanligt. För den drabbade är det då allt börjar..Med att sörja! Man måste lära sig att göra om vardagen till att det är en individ/ människa mindre...och sånt tar tid.stor Styrke kram

http://www.nogg.se/kungsvikstorpsbianca

Ingela Karlsson

30 juli 2012 08:48

Tack. Tårarna är många för den hunden. Vår fina Luzzan!!!
Det gör så ont, så ont.
Kram

 

Linda

30 juli 2012 06:14

Tårarna bara rinner när jag läser ditt inlägg, jag vet hur mkt du älskar denna hund. <3

http://blogg.passagen.se/liri

Ingela Karlsson

30 juli 2012 08:47

Tack Linda. Ja det gör vi verkligen. Hon var en sådan underbart galen hund!
Kram

 

Louise

30 juli 2012 11:23

<3 Tårarna rinner när jag läser detta, styrkekramar till dig och familjen ! <3

http://workdogs.se

Ingela Karlsson

30 juli 2012 13:57

Tack Lollan. Det är så oerhört svårt att förlora dem. Helt bara utan förvarning! Kramen

 

Ancki

30 juli 2012 18:07

Tårarna rinner på mig med när jag läser om hur hon kom upp till dig för att ta farväl. Detta önskar man ingen människa att behöva gå igenom. Tack för att du orkade prata om det idag !

http://www.goldentjejerna.se

Ingela Karlsson

31 juli 2012 08:43

Tack själv för stödet. I bland går det att lätta lite på locket.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För er som missat det har jag en ny hemsida och en ny blogg!   Ni hittar mig på: www.ostanvindens.wordpress.com   Välkomna dit! ...

I går var det Kanalettans första tillfälle!   Det gick riktigt bra i alla fall och duktia ekipage!   Tack alla inblandade som hjälpte till!   Segra tar en fluga!     I måndags när jag tränade Segra gick det inte bra! Dessa geting...

Nu är helgens läger avslutat!   Vi har haft Frida Wallén här i tre dagar som drillat oss i lydnad. Både lydnad, brukslydnad och BSL lydnad!     Hon har dessutom brutit foten så det var osäkert om hon skulle komma då det var så tätt inpå!...

Ja nu är det länge sedan igen! Önskar jag hade mer tid att blogga. För jag gillar att kunna titta tillbaka.   Mycket har hänt sedan sist. Eller inte.  SM gik av stapeln och det var en lång resa. 70 mil enkel. Men Andreas var med upp och farmo...

Har under våren gjort fyra starter med Viska! Hon har skött sig riktigt bra! Hon är inte i toppform. Hon är tung i kroppen. Det märks i fartmomenten. I april kändes det inte utan sedan.   Undrar om det är så det visar sig saknaden efter Nike? F...