Guldhund

Senaste inläggen

Av Ingela Karlsson - 26 januari 2015 23:02

För er som missat det har jag en ny hemsida och en ny blogg!


Ni hittar mig på:

www.ostanvindens.wordpress.com


Välkomna dit!

ANNONS
Av Ingela Karlsson - 9 augusti 2014 13:30

I går var det Kanalettans första tillfälle!


Det gick riktigt bra i alla fall och duktia ekipage!


Tack alla inblandade som hjälpte till!


Segra tar en fluga!



I måndags när jag tränade Segra gick det inte bra! Dessa getingar, det satte sina spår hos henne. Och hon får ju aldrig chans att vila och återhämta sig rejält då det finns en drös av dem.


                  


Ett nytt pass onsdags. Då gick det bra, riktigt bra. Jag har lagt om träningen för att bygga på henne lite. Det hra fungerat bra och i dag så jag stora tydliga resultat hos henne. Sedan kommer vi säkert få bakslag men det kan jag leva med. Hon behöver tid efter attacken det är uppenbart!


I går åkte jag på massage. Fy sjutton! Så ont det kan göra. Jag fattar det inte. 45 min plåga och det var inte ens kul.

I går gick det bra men i dag har jag haft så jäkla ont i hela överkroppen!


Efter denna plågsamma massage åkte jag till Lönö hos Ewa, och Adelia, Lotta, Yvonne och Lena var också med!



Ett fantastiskt ställe som är ett av de få som ger mig ett lugn och tid för återhämtning. Vi var inte där för att träna, vilket vi gjorde lite. Körde uppletande båda dagarna.

Segra skötte sig jättebra och visade inga tendenser alls under dessa två dagar i arbetet! Skönt!!!


Körde med Indra med och hon klippte mina ideer och var jätteduktig! Bianca fick för nöjes skull. Alla vill ju ha sitt även om man är lite äldre,



De andra körde apporteringar med skott, markeringar linjetag och sök och hela baletten. De var jätteduktiga!!!


Fredag kvällen slutade med skratt, vin och ngr öl. Kräftor och god mat! Klockan va halv tre innan vi la oss! Vaknade vid 6 var vaken ngn timma och somnnade sedan om till 8. Skönt!


Ex och kex! De är BFF!!



Dagen blev ungefär lika som gårdagen. 

Segra fick göra ett retrieversök. Plockade in fyra dummies! hihi

Vi gjorde uppletande igen.

 

Mycket bad blev det för dem och en hel del kort tagna.

 

Usäkta om det är dålig skärpa på dem men de är helt oredigerade då jag inte kan sådant!

 

 

Jag hade med mig bara Segra! Hon är en underbar hund som står mig så nära. Hon är en efterföljare av mina älskade Nike. Hon kommer aldrig kunna ta hennes plats, och det är inte meningen. Men hon har tagit en stor bit av mitt hjärta.

 

De är så olika, men så älskade.

 





ANNONS
Av Ingela Karlsson - 5 augusti 2014 14:45

Nu är helgens läger avslutat!


Vi har haft Frida Wallén här i tre dagar som drillat oss i lydnad. Både lydnad, brukslydnad och BSL lydnad!



Hon har dessutom brutit foten så det var osäkert om hon skulle komma då det var så tätt inpå!

Men Frida är en tuff tjej! Hon har ammat barn på planen under tiden hon jobbat så vad är en bruten fot??


Helgen har vari perfekt. Varmt som attans. Jag älskar det men tuffare för hundarna! Men alla har klarat värmen så himla bra! Är faktiskt lite imponerad! Alla förare som kört som bara den. Så duktiga ekipage!



Själv hade jag förmånen att umgås med en av de få mallar jag verkligen gillar! Besten. Han ligger mig varmt om hjärtat. En underbar hund som är så enkel att ta hand om.

Vi åkte och badade och gick en skogspromenad och busade lite. Vilken hund, vilken karriär han har bakom sig!


Tack alla ni som kom och var med och förgyllde lägret!


I går kväll var jag ute och tränade med Segra. Herregud jag höll på att få ett spel. Då kom det med getingarna över henne och hon var helt låst och låg. Då gäller det att jobba på tålamodet. Jag hoppas innerligt detta släpper med tiden annars bryer jag i hop!


               

I dag for vi ner till Öand lite hastigt och lustigt för att hälsa på Mia med familj.

Vi åkte redan halv 7. Lorna och Conny kunde ha hundarna. Kändes bra. Segra lämnar man inte bara till vem som helst, de måste reda ut henne. Men det hade gått bra med dem alla!

De hade även fått simmat en stund vilket är ba för det tar på krafterna på dem. Och tuggar märgben förstås det älska de!

Skoja sitter hos förman och hade visst nypt Katla i nosen. Ja de hade väl ngt ouppklarat de där två för annars gör hon inte så numer lilla Dollan. Hon tyckte nog förman behövde hjälp! Hihi Lillasyster!!!


På Öland började vi med att handla fisk. Sedan till Ekerums camping för att hitta deras stuga!


Vi for sedan till Djurparken och hade en jättehärlig dag där. Karuseller åkte jag med både Sam och Tilde! Haha vad kul det var!Inte vågat åka på mååånga år typ 10!


Avslutade med lite plask i badet men jag badade inte då det var så kallt!! Jag drog på mig byxorna i stället!


Sedan hem tll stugan där vi grillade lite korv och bar njöt av kvällen.

Vid 21 tiden for vi hemåt! 

Underbara fina Öland!


Segras halvssyter Bixa!


Av Ingela Karlsson - 30 juli 2014 20:15

Ja nu är det länge sedan igen!

Önskar jag hade mer tid att blogga. För jag gillar att kunna titta tillbaka.


Mycket har hänt sedan sist. Eller inte. 

SM gik av stapeln och det var en lång resa. 70 mil enkel. Men Andreas var med upp och farmor och det var kanon!


Vi bodde toppen och det var ett jättebra SM!


Viska och jag gjorde ngr större tabbar så vi kom långt ner i listan. Typ 27 plats. Men hon gjorde det hon skulle men som jag sagt tidigare så är hon liksom lite tung.

Det har hon varit ett tag och det märks på tempot.

Hon är ingen full rulle hund utan vi har jobbat på temport i hela hennes liv. Det märktes tydligt.


     


Hon skötte sig bra. Hon gjorde vad hon skulle. Men som sagt lite missar som var dyra. 

Det var troligen vårt sista SM tillsammans för Viska och mig. Hon ska nog pensioneras nu. Vi får se.



Jag har funderat lite på hennes tempo vart det tog vägen. Men jag tror att hon sörjer Nike. Hon är som sagt lite tung i kroppen och lite tung i sinnet överlag. OCh det är klart de stod varandra så nära!


Själv har det varit en tung tid. Det är 3 månader och 2 dagar sedan hon fick somna in i mina armar.



Mitt allt, min skugga, min själsfrände... kan inte finna ord nog för henne!


Saknaden är enorm. Och smärtsam. Jag stänger av mig när jag tänker på henne. Det fungerar liksom inte.



På brukslägret fick jag en superfin present av gulliga Ulrika, en ljusstake med en text om Nike:

Älskade Nike

För världen var du bara någon,

För mig var du hela världen


stod det på den.


Då sköljde det över mig. Fck anstränga mig att bara låta tårarna rinna och inte bryta i hop just då.

Det kom när jag kom hem. Jag grät och grät och grät. Kände jag inte ville leva utan henne. Hon var en sådan enorm hund.

Jag kan inte nog beskriva henne, man måste ha fått uppleva henne, Och det fick jag i tio år! 10 fantastiska år.



Tiden har varit svår sedan dess. Då kom det upp till ytan igen. Jag har liksom spikat igen det locket en period. För att överleva.



Nu låter det som jag inte ville ha presenten, men det ville jag. Jag är så glad över den, så glad för det var min Nike. Hon var min värld. Men för välrden bara någon.

Tack Ulrika för den, du är en underbar människa. Som på den lilla tid vi känt varandra ändå förstå mig så fullt i det här.

Du ser mig inte men du känner när jag är nere. 


Hur ska jag orka utan Nike? 


Hur kan man inte älska henne? Den vackraste jag vet.

Jag ser på kortet nedan medans mina tårar rinner. Jag går itu, jag går sönder. Laga mig någon tack.


               




Av Ingela Karlsson - 8 juni 2014 13:15

Har under våren gjort fyra starter med Viska! Hon har skött sig riktigt bra!

Hon är inte i toppform. Hon är tung i kroppen. Det märks i fartmomenten. I april kändes det inte utan sedan.


Undrar om det är så det visar sig saknaden efter Nike? För det har kommit efter det. Eller så känner hon av mig. För jag är allt annat än i toppform. 



På de första tre starterna har hon redan kvalat in till sitt sjätte SM! Medel på dryga 296 p. 

Jag är oerhört stolt över henne. Att kunna prestera så bra med så fina kvalpoäng år efter år!


Efter sista tävlingen höjde hon det medlet med ngr poäng! Duktiga Viska som alltid går bättre på tävling än träning! Märklig hund det där.


Har haft en SM träning med hjälp av Adelia Lotta Ö Bibban och Thina! Tackk från hela mitt hjärta!!! Ni är så underbara som tog av er tid och hjälpte oss!!!!


Var medbjuden på SM träning i Mullsjö av Lillemor och gänget i slutet av maj men tackade nej då jag inte var i form.

Men uppskattar frågan förstås!!


Skulle även varit hos Lillemor och tränat med Skoja förra veckan men tackade nej. Tråkigt men så är det. Inspirationen tryter!


I fredags var vi på Kennel Qbaz och träffade uppfödarna. Vi spårade och körde lite lydnad och pratade hund.

Vi var även en sväng till Hedeforsens kenneläger. Då Lotta har en fodertik från Qbaz som är inköpt från Hedeforsens! 

Tydligen hade den kenneln pratat om att köpa Segra!!! Phu tur de inte gjorde det! För då hadeju inte jag fått henne!!!!


     


En härlig dag med prat och skratt. Att åka bil med Lotta är ett rent nöje. Herregud vilken stolla! Inga ledsna miner där inte! 


I går var vi först på 50 årsfest och spelade lite apa. Inte så svårt...

Efter det for vi vidare. Då vi sedan länge var bjudna på annat party hos goda vänner. Kvällen slutade i Gusum på Gusumsdagarna. Hade riktigt kul. 

Träffade folk hela tiden som man pratade med. Evelin höll på att få ett spel!!! Hahaha


I dag har det varit kursande och styr med djuren. De ska börja lamma om en dryg vecka så nu får de komma hem! Skoja fick inte jobba mycket då jag sällan avänder hund på högdräktiga djur. Undviker all typ av stress om jag kan.


Sorgen efter Nike ligger som ett tungt moln över mig. Försöker hitta stunder av glädje, vilket jag gör. Men så tomt det är. Saknar henne så det skär i mig.



Hennes urna står där tyst och lugn. Allt som hon inte var. Jag saknar hennes hysteriskt gloende på mig vart jag än var. Att ständigt snubbla över henne. Att ha henne med mig vart jag än vänder mig. Saknar att inte få upp toalettdörren för hon har parkerat utanför. Min lojala skugga, min lojala trognaste vän jag haft. 

Jag är ju så otroligt trött. Och det är det värsta att inte sova om nätterna. Vaknar fyra fem ggr per natt. Viss somnar jag om men får ju så delad sömn. Det är även Witch som håller mig alert. Hon har ju också varit risig av värmen.


Älskade Nike, du var mitt allt!

   



Av Ingela Karlsson - 2 juni 2014 14:22

Länge sedan jag skrev. En tung blogg i dag. Inte direkt så muntert.


Jag är en person som nog anses babblig och pratig. Förvirrad och snurrig och glömsk. Och allt det är nog sant!


Men väldigt få känner mig. Väldigt få jag släpper inpå livet. Väldigt få som vet allt, som vet hur jag är och ändå står kvar. Som står ut med mina brister. Mina ögon är en spegel av min själ, men väldigt få tittar tillräckligt djupt, för att se vem jag är, tar sig tid att verkligen lära känna mig.

                        


En av dem är syrran. Visst hon kanske inte har ngt val enligt många. Men det har hon. Jag har själv brutit med en nära släkting som endast är det på pappret. För mig är annars personen död. Så visst kan man välja bort släkt.



Under Nikes tid hos mig är syrran den som nog älskat henne nästan som jag. Hon har alltid försvarat henne, haft henne trost hennes galenskap. Orkat med henne efter operationer. Hon fick inte röra sig, vara kopplad inomhus, galen av ostimulans. Men syrran tog henne utan att blinka om jag behövde hjälp medans andra sprang (vilket jag har förståelse för), och hon hittade på övningar för henne som hon kunde göra.



Syrran var den som åkte med henne till Krister för dryga 3 år sedan när hennes bakdel inte fungerade. Första gången jag inte kunde åka själv. Jag höll på att gå under då. Trodde det var slut. Om det var så skulle jag själv ta bort henne men jag fixade inte ta emot beskedet. Den gången klarade vi henne. Krister styrde och ställde och vi mixtrade. Och det gick!

Det gick hela 3 år till.

Syrran har funnits under hela vår resa, från början när vi kollade på henne, och vi hämtade henne.

Och den dagen vi tog bort henne.

Hon var den som också följde henne till kremeringen. Jag klarade inte det. Det bara gick inte. Jag var som förlamad.



Jag vet jag begärde mycket av henne. För jag vet hon led. Fast jag orkade inte bry mig då. Jag höll på att sjunka. Jag var tvungen att rädda mig själv. Jag bara förlitade mig på att alla andra fixade. Jag förmådde inte. Förmår inte.

Syrran finns alltid där för mig. Och jag för henne. Tack för allt syrran. För att du gjorde så mycket för henne och mig!


Nike var inte ngn lätt hund. Inte på ngt plan. Hon var skitjobbig, hela hennes liv. Påfrestande, enerverande. Men hon var mitt allt. Jag har aldrig älskat ngt levande som henne. Och kommer aldrig göra det igen.

Och sorgligt nog känns det som om jag inte vill släppa ngn så inpå mig igen. Det är så smärtsamt! 


Syrrans Janne var den som mötte upp i Norrköping för att ta hem henne till mig. Fixade inte det heller. Nu var jag inte hemma den dagen, men hade inte fixat det ändå.

Det var hårt att se urnan. Där låg det som var kvar av min stora underbar fina Nike. Min stjärna!



Som tur är har Andreas bara fixat och funnits. Låtit mig vara, låtit mig sörja. Han tar hand om det som jag inte gjort.

Som tur är har jag Sam. Vår underbara son. Jag vet att dom också faktiskt saknar henne trots de tyckte hon var en skitjobbig hund. Min familj är viktig!



Min sorg är svår. Mycket svårare än vad ngn tidigare varit. Vare sig jag förlorat en människa eller djur. Inget kan jämföras med detta. Älskade Nike, mitt allt, min lojala vän. Hon var alltid med mig, vid mina fötter. Låg utanför om jag var på toan. Låg bredvid mig när jag lagade mat, låg bredvid mig på natten, jämt. Vart jag än mig vände fanns hon. Den mest lojala vän jag haft. Har aldrig dömt min dumhet, alltid varit glad, oavsett om jag varit det eller inte. Bara hon fick vara hos mig. Och jag hos henne.


Känner inte direkt ngn glädje. Känns som hjärtat krympt. Finns inte så mycket kvar av mitt forna jag känns det som. Kan fundera och ställa mig frågan om jag är borta? Samma person är jag inte. Jag blir ngn ny variant.



Jag försöker verkligen vara som vanligt, och lyckas nog rätt bra. Annars skulle jag sjunka.

Jag är glad att de runt mig inte pratar om henne, tar upp det hela. För det är jag inte redo för. Inte alls. Klarar knappt att tänka hennes namn, lyfta blicken och titta på förstoringen på henne.... inte än.



För bara jag låter mina tankar vandra till henne så knyter det sig. Känns som jag ska kvävas. Ramla i hop. Får ångest.


Jag saknar henne från jorden till månen och tillbaka. Saknar henne varje minut. Saknar henne hela tiden.


Känner hennes huvud i knät när hjärtat slutat slå och hon slutar andas. Jag krymper i hop. Hjärtat drar i hop sig. Smärtan tar över. Det går bara inte.


Den sekunden kommer jag aldrig glömma när livet rann ur hennes kropp och hon låg livlös i min famn.

Hennes tid med mig var slut. Hon somnade in i min famn. Och lämnade mig med allsmärta och sorg.

Jag hoppas innerligt hon springer omrking och gör allt hon älskade. Springa, simma, bollar....


Vem kunde låta bli att älska henne? Då måste man vara gjord av sten.

Av Ingela Karlsson - 3 maj 2014 22:30

En tid framåt kommer nog bloggen vara tung. Men ni gör ett eget val om ni följa mig.

Jag skriver väldigt personligt för det är mitt sätt att få ur mig skiten.


 


Några dagar har gått sedan jag fick avliva min allra bästa vän!


Min älskade Nike.


När hon somnade in med huvudet i min famn, var jag lamslagen av sorg! Jag vill inte leva. Inte utan henne!


        


Hon fick välja vart hon ville somna in och hon ville förstås vara ute, trots det regnade lite från och till. Men när jag frågade om vi skulle gå in lade hon sig demonstrativt på gräset vid gamla äppleträdet. Älskade hund!


Så där fick hon sluta sitt 10 åriga liv. Med huvudet i min famn, slutade hennes hjärta slå.

När hon somnade in tog hon med sig nästan hela mig.

Det känns som det finns en liten liten bit kvar av mig, som kämpar för att överleva.



Har hållit mig sysselsatt första dagarna.

Syrran är ett stort stöd, hon älskade nog Nike nästan som jag. Min familj , Andreas och Sam finns där.

Mina vänner finns där för mig. Tack för att ni alla håller mig ovanför vattenytan! För det handlar verkligen om det. att överleva, fast det känns som jag inte vill det. Orkar inte kämpa. Vill bara sova, och det lyckas jag inte med.



Sorgen är outhärdlig. Den förintar mig inifrån. Det gör så ont. Så ont. Så fruktansvärt ont.


Hon var den finaste och bästa vän man kan ha. Hon har alltid sett efter mig och jag henne. Vi har alltid funnits nära varandra.

Hon hade bara ögon för mig. Världens vackraste ögon dessutom. Hela hon var vacker. Både inuti och utanpå!


Stor och ståtlig. För stor för rasen. Ingen direkt tävlingshund, men den mest enastående hund jag någonsin träffat.

Min Once In a Lifetime hund!


Hon hade ett stort hjärta. En hund alla såg upp till. Vänligheten själv. Behövde inte bråka, hon bara var högst i rang genom att visa sig. Hon berörde nog de flesta som fick äran att träffa och lära känna henne. Unik. Speciell och alldels tokigt galen! Så älskad!


Hur kan man leva vidare efter en sådan förlust? Hur blir man något så när hel igen? En del säger tiden läker alla sår.... Möjligt men ärret har du alltid!



Av Ingela Karlsson - 30 april 2014 09:15

R.I.P min älskade Nike, min kära Guldhund!


Du var mitt allt. Du tog med dig nästan hela mig!


Sov gott min finaste!


         

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se