I dag är det en rktigt lång blogg. Så orkar ni inte, sluta läs. Jag skriver allt detta för att jag vill delge er, speciellt er som vill ha varg till varje pris, om hur det är att bo i med vargen här nere. Men även för er andra och främst för mig själv, att få skriva av mig allt det hemska, det vidriga.

I dag blev en lång dag. Jag gick upp kvart över 5 för att jag skulle åka och hjälpa till att försöka få in de hysteriska fåren, där vargen härjat runt.

Packade till TL / Domarkonferensen som jag skulle på efter det. Rena kläder...

Kom i väg i bra tid. Jag skulle ta färjan från Stegeborg. Hualigen ni som känner mig vet ju hur jag är med båt.

Men innan jag kom dit... Jag körde på rätt bra, för jag var rädd att missa den, och tiden var det ont om i dag så jag ville inte vänta 20 min på nästa vända.

Åker igenom Össby... Ser ngt stort mörkt i ögonvrån.... En stor älg, kviga kommer skenandes från tomten och äpplena, över vägen. Jag fick bromsa in rätt bra!

De är maffiga de där djuren. Imponerande.

Lite skakad fortsatte jag i något lugnare tempo. Väl framme hade jag 15 min på mig. Tog ut och rastade hundarna.

När färjan kom var det bara att köra på. Lite otäckt var det fast det tog bara ett par minuter över. Men det var okej.

Sedan åkte jag av och åkte där jag skulle möta han som ägde djuren. De som var kvar.

Framme vid gården pratade vi lite, han åkte ut med traktorn och vagnen som skulle ta hem de stackars djuren.

Detta var på en halvö. Man hade 2 meters väg att komma in annars var det bara vatten runt om.

Han berättade lite om vad jag skulle få se när jag kom dit, så jag skulle vara förberedd kan jag tro, en del kroppar var det inte mycket kvar på för fåglarna, och en del var nya och orörda mer elle rmindre. Men vad hjälpte det. Inte ett dugg, han kunde aldrig ha förberett mig på det jag fick  se under denna dag.

Skoja började med att krypa i hop och gå till mig, vädrade. Jag tror hon kände vargens lukt som varit där på natten... igen

Sedan brydde hon sig inte och började inse vi ska valla!

Det första jag får se är en död och fågeläten tacka. Skoja går fram till den, luktar. Sedan brydde hon sig inte om ett enda dött djur.

Jag ska först berätta lite om hur det gick till med vallningen och sedan ska jag försöka berätta om känslan.

Vi började med att leta rätt på dem, Det var en stor betesmark på 11 ha. En vacker mark med ek, naturreservat tror jag dessutom. Vi hittade ett par lamm med en gång. De sprang bara de såg Skoja på 100 m. De gjorde inte som vanliga får, springer en bit och stannar. De sprang, delade på sig direkt och alla sprang åt varsitt håll, i panik mot klippor och vidare in i skog. De stannade inte. 

Jag insåg då att det här skulle bli svårt. Om vi inte ens kunde vara på 100 m.

Vi fick leta rätt på dem många ggr då de bara sprang. Vi fick låta  vänja sig vid Skoj lite, låta dem se att Skoja inte tänkte slita dem i stycken, inte tänkte ta en tugga på dem medans de levde. Så hon fick ligga stilla bara. Ett antal ggr sprang de så där och vi efter sakta. Vi visste inte hur många får som levde. Vi visste bara att det var väldigt många döda... vart du än gick såg du kroppar. Tuggade både fram och bak, strupen var blottad på någon, tackor som hoppat ut från ut rakt ner på  klippor men INGEN som vargen ätit på, utan bara tuggade på, slitna delar. Det var hemskt. Jag grät vid åsynen av dem. Tårarna rann sakta, en känsla av sorg och vanmakt infann sig och slog till så hårt att jag inte var beredd.

Alla får var helt galna de hade tappat allt om flockinstinkt att man ska hålla i hop. De var helt panikslagna. Vi hittade en skadad tacka och ett lamm som vi började med. Hon var helt mentalt avstängd. Regaerade inte på hund, inte på människa. Lammet var lite mer vaket, men inte mycket.

Hon var söndersliten i halsen, det bara hängde och slängde om henne. Varför bet inte vargen ihäl henne i stället så hon slapp lida? Lammet luktade det om. Det visade sig att han var tuggad i mat strupen så vommen vällde ut. Och han hade svårt att andas. Tackan var så väck att hon klev på Skoja när Skoja skulle stoppa henne från att lufsa upp i skogen. Rakt på Skoja, bokstavligt.

Tårarna rann, stackars djur vilken smärta. Att få dela hennes sista tid i livet, att få känna hennes smärta och sorgen som låg över dem. Det var fruktansvärt. Jag önskar jag kunnat rädda henne och hennes lamm som hon troligen försvarat.

Sedan hittade vi ett par till med tiden. Också skadade. Tackan var tuggad i halsen som den förra, var tuggad på i låret. Hon var rädd, så rädd. Hon vakade över sitt skadade lamm som var bitet här och där. Hon gick emellan om Skoja kom för nära, trots att hon var i så dåligt skick själv. Vilken enastående individ, så stark och modig trots hennes egna skador. 

Att känna hennes modersinstinkt, att få dela hennes sista tid, det var som att hon förstod att jag och Skoja var hennes räddning från besten. Men hon hade skräck i blicken mot Skoja, hon hade ont av betten. Svårt att förklara det man upplevde med henne. Det var stort men så ledsamt. Så svårt. Så hemskt.

Vi fick även tag i en flock lamm på 7 djur. Alla deras mammor var dödade. De splittade sig för oss massor med gånger, så vi lät dem vara en stund.

Då hittade vi 2 panikslagna lamm, som vägrade gå i hop i flock. Så fort Skoja skulle hämta dem skenade de mot klipporna. Fick stoppa henne så de inte skulle hoppa. Efter ett par ggr så klättrade jag ner för att se vad de stod på om vi kunde få upp dem. Där låg deras mamma troligen. Hon var svårt biten i ncaken. Troligen har hon hoppat ett antal meter ner, hon kunde nog stå där, kravlat sig upp mot land, och där tog vargen henne. Hon var dränkt och svårt biten i nacken. Där stod jag och tittade på henne och hennes lamm. Den känslan jag fick då, den var vidrig. Dessa små lamm lämnade inte sin mamma när det var otäckt. De stod där. Vanmakten, usch och fy faan. Är det så här vi vill ha det? Usch tänk er deras skräck när vargen kom och jagade dem, mamman försvarar dem och han ska ta henne. Hennes skräck och smärta, skräcken gör att hon hoppar flera meter rakt ut i ingenstans. Jag var där tvungen att sätta mig en stund och försöka komma i fas, så mycket hemska bilder, så mycket känslor. Det blev så tungt.

Jag satt med Skoja en stund, med tårarna rinnandes. Runt om mig då såg jag 3 kroppar på land och en dränkt. Stackars djur säger jag bara.

Jag återkommer med fortsättningen. Jag får ta lite i taget, det är för starkt.

Men en sak är jag säker på. Jag kan förstå att vargen utrotades en gång i tiden. Det var nog ngn mening med det. Människan ville kanske inte lev med det här.

Jag känner stark avsky mot vargenför tillfället. Jag undrar om jag någonsin mer kommer se på vargen som jag gjort innan.