I dag har vi letat efter Virra mer eller mindre hela dagen.

På två dagar har vi suttit cirka 17 timmar i bilen och bara mn bil har rullat 43 mil tror jag. Sedan har Lorna kört med sin och Marielle med sin! Pust..

I alla fall har hon syns i dag från och till. Livrädd. Linda var med och letade en kort stund och hon trodde mig nog inte när jag sa hur rädd Virra var, men nu har hon själv sett det. 

När Linda ropade på henne sprang hon i full panik!

I alla fall för att korta ner det hela, kom Carro hem. De åkte i en bil och Lorna och jag i en.

Vi ser henne efter kontakt med en granne. Varro kommer dit och ropar, men Virra kommer inte. Hon springer framåt på vägen. Men ingen Virra kommer. Oroande att hon inte kom  när Carro ropade, då har hon ju blivit lite förvildad kan man ju säga.

Jag ångrade så att jag inte bad Carro kasta sig i bilen hem i går i stället för att åka båten! Hade jag gjort det hade VIrra varit hemma i går em. Jaja.

Fick ett samtal av en granne där hon varit under dagen och troligen sovit under natten. Tommy kom på idén att lägga Carros tröja där. Då ringde de och sa hon satt på den.

Jag ringde Carro som kom dit, och det gick. När hon hade lukten av jackan kopplade hon i hop rösten och lukten.

Där ser man hur fort det går. Och fortare för en sådan hund som Virra som är så otroligt rädd och osäker. Hennes värld är matte. Stackars Virra. 

Men glada var vi hon var fångad! Och när vi kom kommer hon glatt springadens fram och hälsar på oss! Som om Hej är ni här. Vad kul! Nöt! Kunde hon inte ha tyckt det i går med? Haha

Jaja nu är hon hemma och väldigt trött kan jag tro! Skönt det gick vägen, och att hon inte blev påkörd. 

Har inte fått ngt gjort dessa dagar då vi har levt i bilen. Så nu ligger jag efter med allt jag skulle göra denna vecka. Eftersom jag var ledig från kurserna! Det blev det bara skit av.

Tack alla ni som ställde upp och åkte timme ut och timme in. Letade, gick, ropade! All tid ni avsatte. Det är inte alla som gör det ska ni veta!

Jag är glad över alla fina människor jag har runt om mig. Tack alla ni som erbjöd hjälp men som tyvärr inte var ngn mening att ni kom för att hjälpa då hon var så rädd. Men bara det att veta att ni finns där och ställer upp så hundra procentigt! Det är något som värmer djupt i själen! Och desutom var det inte min hund, men ändå står ni redo!

TACK! Finner inte ord som är tillräckliga!